Barns och ungdomars möjlighet att välja skola och inriktning ska bero på föräldrarnas ekonomiska situation. Det är konsekvensen av ett förslag som Socialdemokraterna har drivit i Linköpings kommun de senaste månaderna.
Bakgrunden är att skolskjutsreglerna utvidgades efter Alliansens valseger 2006, så att elever fick rätt till busskort vid val av skola som ligger mer än ett visst antal kilometer från hemmet, beroende på årskurs. Att det finns socioekonomiska skillnader i nyttjandet av skolvalet är känt, men i och med denna förändring så fanns det åtminstone inte längre några ekonomiska hinder för alla barn och ungdomar, oavsett bakgrund, att nyttja det fria skolvalet. Det är den reform som Socialdemokraterna nu vill rulla tillbaka.
Konsekvensen av förslaget är att det barn eller ungdom som vill välja en annan skola än hänvisningsskolan och som bor långt ifrån den valda skolan inte får rätt till busskort. Därmed måste familjen själva betala resorna eller stå för skjutsen. I praktiken vill Socialdemokraterna göra våra elevers valfrihet till en fråga om tjockleken på föräldrarnas plånbok, för att låna deras egen retorik.
Särskilt kännbart blir detta när det gäller de profilutbildningar som finns. På skolorna i främst innerstaden finns musikprofil, hockeyprofil, naturvetenskaplig profil, engelsk profil och dylikt. Dessa finns i huvudsak på 7-9-nivå men i något fall även på 4-6-nivå. Det tillhandahålls i första hand inte av friskolor, utan av de kommunala skolorna. Två kompisar med olika familjebakgrund från en yttre stadsdel, som vill börja i musikklasser tillsammans och antas, kommer kanske inte kunna börja tillsammans - på grund av att den enes föräldrar inte har råd att betala vad som krävs.
I de kommunala skolorna finns dessutom två nationella spetsutbildningar för årskurserna 7-9. Dessa är öppna för alla ungdomar i hela landet att söka - men kommer vara omöjliga för många ungdomar i stadens yttre stadsdelar och kransorter att tacka ja till.
Man skulle kunna tro att ett sånt här förslag borde ges en undanskymd plats i kommunikationen från ett parti som pratar mycket om klassklyftor och barnfattigdom, men icke. I måndags gick ett nytt pressmeddelande ut från Socialdemokraterna i vilket de påminner om sitt förslag från i höstas. I detta fall är det en del av en påstådd satsning på förskolan, där 22 miljoner ska gå till ökad personaltäthet. Av dessa miljoner ska sex miljoner komma från att valfriheten dras in - övriga sexton miljoner har man ännu ingen finansiering för. Något sammanhållet förslag finns alltså inte än, men man väljer ändå att skicka ut ett pressmeddelande med det här förslaget.
Socialdemokraterna har haft ett högt tonläge i barnfattigdomsdebatten, men deras politik talar emot deras retorik. I den nationella budgeten ansåg de sig ha ett utrymme att satsa på barnen - och valde att föreslå en höjning av barnbidraget istället för dn välbehövlig höjning av underhållsstödet. Som ett räkneexempel hade man kunnat nöja sig med en barnbidragshöjning på 50 kronor istället för föreslagna 100, och istället kunnat föreslå en höjning av underhållsstödet med 650 kronor - den förmodligen träffsäkraste åtgärden för att förbättra de ekonomiska villkoren för utsatta barn. Men satsningen på medelklassväljare gick före satsningen på fattiga barn. I Linköping ska rätten att välja skola och inriktning begränsas till de barn och ungdomar vars föräldrar kan betala.
Utsatta barn kan förvänta sig ett ivrigt stöd från Socialdemokraterna på tidningarnas debattsidor. I den förda politiken är situationen en helt annan. Jag blir uppriktigt ledsen av att se hur samvetslöst frågan om den jämlika skolan hanteras av ett parti som påstår sig värna solidaritet och jämlikhet. Det är skamligt.
torsdag 14 februari 2013
torsdag 7 februari 2013
Tack Björklund - nu är det upp till kommunerna
Jag har vid flera tillfällen sagt att regeringen under 2013 lär föreslå ett avskaffande av IUP i någon utsträckning och igår fick jag rätt. Äntligen kom beskedet från Jan Björklund att IUP och skriftliga omdömen försvinner från åk 6-9 och halveras till en gång per läsår för åk 1-5. För oss som regelbundet besöker skolor och pratar med lärare och rektorer har behovet av förändringen varit uppenbar. Lärarna har gått under av den ökade dokumentationen.
De individuella utvecklingsplanerna och sedan 2008 även de skriftliga omdömena har varit behjärtansvärda, men aldrig fullt ut börjat fungera som avsett. I vissa fall har de varit ett viktigt redskap i den formativa bedömningen. I andra fall en summativ slarvprodukt. Spridningen i tillämpning bekräftas i reaktionerna från lärare, där många jublar över beskedet men där vissa även oroar sig. På vissa skolor har IUP och skriftliga omdömen utformats till ett viktigt verktyg i den formativa bedömningen och i dialogen med elever och föräldrar, men också som stöd för planering av undervisning. I många andra skolor har de inneburit ett merarbete utan nytta. När nu betyg från årskurs 6 och fler nationella prov finns på plats, åtgärder som syftar till att säkra rättigheter och måluppfyllnad, finns det inte längre samma behov av att från staten styra upp hur dokumentationen ska gå till. Fokus har flyttats från medel till mål och skolorna har getts större makt att själva utforma sitt arbetssätt.
Skolpolitiker behöver ha insikten om att det viktiga arbetet sker på skolan. Det är lätt att hänge sig åt enkla systemlösningar på politisk nivå, men organisationskulturen och det lokala ledarskapet är avgörande för hur väl undervisningen kommer att fungera. Varje rektor behöver se till att dokumentation, framåtsyftande feedback etc. finns på dennes enhet. IUP-modellen kan vara ett sådant verktyg och det finns ingenting som hindrar att skolor som trivs med det arbetssättet fortsätter använda det, men det avgörande är att det är förankrat och genomsyrar arbetet. Annars är systemet till ingen nytta.
Björklunds besked igår var efterlängtat och kommer att ha stor effekt, men det finns därutöver mycket som kommunerna kan och behöver göra. I Linköpings kommun satsar Folkpartiet och Alliansen i år 5,5 miljoner på att se över hur lärarnas "pappersarbete" kan förbättras, exempelvis genom bättre IT-stöd och rutiner. Samtidigt får gymnasieskolorna en pott som avses användas till lärarsekreterare, något som kan vara ett sätt att ytterligare avlasta lärarna från uppgifter som inte är kopplade till undervisningen.
Lärarkåren har idag två huvudproblem. Det ena är arbetssituationen och det andra är statusen. I någon mån är frågorna självfallet sammanlänkade. Med Björklunds besked igår om IUP och de kommunala satsningar som görs så kommer arbetssituationen ta flera steg i rätt riktning. Statusen löses bäst genom högre lön och genom breda karriärssteg. Med regeringens omfattande stimulansmedel till karriärtjänsterna finns det ingen ursäkt för kommunerna att inte ta tag även i denna del av lärarkårens problem.
Nu återstår att se vad mer regeringens utredare Thomas Persson kommer fram till innan hans resultat ska överlämnas till regeringen vid halvårsskiftet.
Andra som skriver om detta
De individuella utvecklingsplanerna och sedan 2008 även de skriftliga omdömena har varit behjärtansvärda, men aldrig fullt ut börjat fungera som avsett. I vissa fall har de varit ett viktigt redskap i den formativa bedömningen. I andra fall en summativ slarvprodukt. Spridningen i tillämpning bekräftas i reaktionerna från lärare, där många jublar över beskedet men där vissa även oroar sig. På vissa skolor har IUP och skriftliga omdömen utformats till ett viktigt verktyg i den formativa bedömningen och i dialogen med elever och föräldrar, men också som stöd för planering av undervisning. I många andra skolor har de inneburit ett merarbete utan nytta. När nu betyg från årskurs 6 och fler nationella prov finns på plats, åtgärder som syftar till att säkra rättigheter och måluppfyllnad, finns det inte längre samma behov av att från staten styra upp hur dokumentationen ska gå till. Fokus har flyttats från medel till mål och skolorna har getts större makt att själva utforma sitt arbetssätt.
Skolpolitiker behöver ha insikten om att det viktiga arbetet sker på skolan. Det är lätt att hänge sig åt enkla systemlösningar på politisk nivå, men organisationskulturen och det lokala ledarskapet är avgörande för hur väl undervisningen kommer att fungera. Varje rektor behöver se till att dokumentation, framåtsyftande feedback etc. finns på dennes enhet. IUP-modellen kan vara ett sådant verktyg och det finns ingenting som hindrar att skolor som trivs med det arbetssättet fortsätter använda det, men det avgörande är att det är förankrat och genomsyrar arbetet. Annars är systemet till ingen nytta.
Björklunds besked igår var efterlängtat och kommer att ha stor effekt, men det finns därutöver mycket som kommunerna kan och behöver göra. I Linköpings kommun satsar Folkpartiet och Alliansen i år 5,5 miljoner på att se över hur lärarnas "pappersarbete" kan förbättras, exempelvis genom bättre IT-stöd och rutiner. Samtidigt får gymnasieskolorna en pott som avses användas till lärarsekreterare, något som kan vara ett sätt att ytterligare avlasta lärarna från uppgifter som inte är kopplade till undervisningen.
Lärarkåren har idag två huvudproblem. Det ena är arbetssituationen och det andra är statusen. I någon mån är frågorna självfallet sammanlänkade. Med Björklunds besked igår om IUP och de kommunala satsningar som görs så kommer arbetssituationen ta flera steg i rätt riktning. Statusen löses bäst genom högre lön och genom breda karriärssteg. Med regeringens omfattande stimulansmedel till karriärtjänsterna finns det ingen ursäkt för kommunerna att inte ta tag även i denna del av lärarkårens problem.
Nu återstår att se vad mer regeringens utredare Thomas Persson kommer fram till innan hans resultat ska överlämnas till regeringen vid halvårsskiftet.
Andra som skriver om detta
Hur ser Moderaterna på lärarnas kompetensutveckling?
I morse presenterade Moderaternas Tomas Tobé partiets förslag om ett Lärarlyft 3 kring IT, eller Lär@rlyftet 3.0, som någon på kommunikationsavdelningen döpt det till. Tobé har en poäng i att digitaliseringen av skolan ligger efter, men ska en sådan satsning göras så ska den göras rätt.
Den fråga av störst principiell betydelse är finansieringen och jag har under förmiddagen utan resultat försökt få svar på hur Moderaterna ser på den frågan. Kommer lärarna få stå för utbildningskostnaderna själva, eller är Moderaterna redo att skjuta till pengar för att ett sådant lyft ska kunna genomföras?
Att frågan behöver ställas beror på hur Lärarlyftet I och II hanterats. När Lärarlyftet II lanserades valde regeringen att stå för finansieringen av själva utbildningskostnaderna, men inte för den tid som lärarna behövde lägga på utbildningen. Det var en rimlig inställning från staten i och med att det handlade om ordinarie högskoleutbildning, men i Linköping erbjöd vi ändå lärarna att komplettera sin behörighet genom att de gavs möjlighet att utbilda sig på arbetstid med en tjänstgöringsgrad på 80 %, medan 20 % behövde tas ut som tjänstledighet.
Hur ser Moderaterna på den delen av finansieringen när det kommer till Lärarlyftet III? Det handlar uppenbart om fortbildning för lärare som redan undervisar där man är behörig. Det vore horribelt att förvänta sig att denna typ av kompetensutveckling ska göras genom att lärare tar tjänstledigt - det om något är att skjuta läraryrkets attraktivitet i sank. Jag hoppas därför att Tomas Tobé snarast återkommer med ett besked om att Moderaterna är beredda att ordna offentlig finansiering av hela utbildningskostnaden, så att lärarna inte drabbas.
Det finns även anledning att fundera över perspektivet på satsningen. Ska IT tryckas in i skolan, eller ska man reflektera över i vilka situationer IT kan vara ett effektivt verktyg i pedagogiken? Det finns en övergängande risk att politikers moderniseringsiver leder till att teknologin överskuggar pedagogiken. Därmed blir detta ett politiskt projekt som stjälper mer än det hjälper undervisningen i klassrummet. Gärna digitalisering, men utifrån ett pedagogiskt perspektiv, inte ett tekniskt.
söndag 3 februari 2013
Socialdemokratin, migrationspolitiken och moralen
Upprördheten över helgens utspel från Billström/Moderaterna är med all anledning stor och språkbruket i kvällens Agenda framkallade illamående. Men det gjorde även reaktionerna från socialdemokrater i sociala medier.
De socialdemokrater som klagar över Billströms brunhet bör ägna ett ögonblick åt att minnas Stefan Löfvens uttalande om att arbetskraftsinvandrare snor jobb, Illmar Reepalus och Morgan Johanssons förslag om andra klassens medborgarskap, Göran Perssons varningar för östeuropéers sociala turism, Barbro Holmbergs attacker mot de apatiska flyktingbarnen och Maj-Inger Klingvalls försvar av den uppenbart havererade Utlänningsnämnden.
Migrationspolitik är inte en gren i vilken socialdemokratin har uppvisat moralisk excellens. Det vore därför klädsamt om lite fler socialdemokratiska politiker kunde uppvisa någon form av intellektuell hederlighet med tillhörande självkritik.
---------------------
Utöver Billströms tal om volymer och flöden så är även förslaget om visumtvång för västra Balkan värt att uppmärksamma på nytt. Uppmärksammandet av femhundra år med romer i Sverige håller på att avrundas och arbetet pågår med en vitbok om övergrepp på romer i Sverige. Samtidigt driver Billström ett visumtvång som i praktiken enbart syftar till att hindra förföljda romer från att söka sig en fristad i Sverige. Jag har svårt att finna ord.
De socialdemokrater som klagar över Billströms brunhet bör ägna ett ögonblick åt att minnas Stefan Löfvens uttalande om att arbetskraftsinvandrare snor jobb, Illmar Reepalus och Morgan Johanssons förslag om andra klassens medborgarskap, Göran Perssons varningar för östeuropéers sociala turism, Barbro Holmbergs attacker mot de apatiska flyktingbarnen och Maj-Inger Klingvalls försvar av den uppenbart havererade Utlänningsnämnden.
Migrationspolitik är inte en gren i vilken socialdemokratin har uppvisat moralisk excellens. Det vore därför klädsamt om lite fler socialdemokratiska politiker kunde uppvisa någon form av intellektuell hederlighet med tillhörande självkritik.
---------------------
Utöver Billströms tal om volymer och flöden så är även förslaget om visumtvång för västra Balkan värt att uppmärksamma på nytt. Uppmärksammandet av femhundra år med romer i Sverige håller på att avrundas och arbetet pågår med en vitbok om övergrepp på romer i Sverige. Samtidigt driver Billström ett visumtvång som i praktiken enbart syftar till att hindra förföljda romer från att söka sig en fristad i Sverige. Jag har svårt att finna ord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)