Upprördheten över helgens utspel från Billström/Moderaterna är med all anledning stor och språkbruket i kvällens Agenda framkallade illamående. Men det gjorde även reaktionerna från socialdemokrater i sociala medier.
De socialdemokrater som klagar över Billströms brunhet bör ägna ett ögonblick åt att minnas Stefan Löfvens uttalande om att arbetskraftsinvandrare snor jobb, Illmar Reepalus och Morgan Johanssons förslag om andra klassens medborgarskap, Göran Perssons varningar för östeuropéers sociala turism, Barbro Holmbergs attacker mot de apatiska flyktingbarnen och Maj-Inger Klingvalls försvar av den uppenbart havererade Utlänningsnämnden.
Migrationspolitik är inte en gren i vilken socialdemokratin har uppvisat moralisk excellens. Det vore därför klädsamt om lite fler socialdemokratiska politiker kunde uppvisa någon form av intellektuell hederlighet med tillhörande självkritik.
---------------------
Utöver Billströms tal om volymer och flöden så är även förslaget om visumtvång för västra Balkan värt att uppmärksamma på nytt. Uppmärksammandet av femhundra år med romer i Sverige håller på att avrundas och arbetet pågår med en vitbok om övergrepp på romer i Sverige. Samtidigt driver Billström ett visumtvång som i praktiken enbart syftar till att hindra förföljda romer från att söka sig en fristad i Sverige. Jag har svårt att finna ord.
söndag 3 februari 2013
tisdag 22 januari 2013
Regionfrågan och demokratin
Alla som följt regionfrågan i Östergötland vet att ansvarsöverföringen från länsstyrelsen och i förlängningen regionförstoringen inte riktigt går som på räls. En ansökan om att landstinget ska få överta det regionala utvecklingsansvaret är förvisso inlämnad, men framtiden är ändå oklar. Få medborgare utanför politiken ser det som någon större förlust. Det är en av dessa frågor som främst intresserar politiker och journalister och där diskussionen handlar mycket om beslutsprocesser, effekter på förvaltningsverksamheten och liknande.
Trots det så finns det anledning att hålla frågan vid liv. Ett av de främsta skälen är demokratisering.
Vägen från väljarna till den regionala utbildningspolitiken är idag oerhört lång. Både de beslut inom regionutvecklingen som går via riksdag, regering och slutligen länsstyrelser och de beslut som fattas via kommuner, regionförbund och sedan deras fullmäktige och styrelser fattas oerhört långt ifrån väljarna. Regionpolitiken prövas i praktiken inte i allmänna val och medborgarnas möjlighet att utkräva ansvar när regionpolitiken misslyckas är därmed näst intill obefintlig.
I Östergötland är vi ännu inte eniga om hur det regionala utbildningsansvaret ska organiseras, varken efter valet 2014 eller på sikt. Jag hoppas och önskar att fler i länet är beredda att ta demokratiseringsaspekten på stort allvar och verka för att vi redan 2014 kan låta väljarna ta ställning till regionpolitiken i ett allmänt val. Det löser inte alla frågor kring beslutsprocesser och administrativa strukturer framöver, men det är en stor framgång för demokratin.
Trots det så finns det anledning att hålla frågan vid liv. Ett av de främsta skälen är demokratisering.
Vägen från väljarna till den regionala utbildningspolitiken är idag oerhört lång. Både de beslut inom regionutvecklingen som går via riksdag, regering och slutligen länsstyrelser och de beslut som fattas via kommuner, regionförbund och sedan deras fullmäktige och styrelser fattas oerhört långt ifrån väljarna. Regionpolitiken prövas i praktiken inte i allmänna val och medborgarnas möjlighet att utkräva ansvar när regionpolitiken misslyckas är därmed näst intill obefintlig.
I Östergötland är vi ännu inte eniga om hur det regionala utbildningsansvaret ska organiseras, varken efter valet 2014 eller på sikt. Jag hoppas och önskar att fler i länet är beredda att ta demokratiseringsaspekten på stort allvar och verka för att vi redan 2014 kan låta väljarna ta ställning till regionpolitiken i ett allmänt val. Det löser inte alla frågor kring beslutsprocesser och administrativa strukturer framöver, men det är en stor framgång för demokratin.
Konsten att skämma ut sig själv
Fredrik Reinfeldt väljer ofta att delegera besvarandet av interpellationer till någon av sina statsrådskollegor. Detta har upprört den socialdemokratiska riksdagsledamoten Peter Persson, som nu protesterar högljutt i
Dagens Opinion.
Hur kommer det sig att interpellationsdebatter inte alltid är högst prioriterat på en statsministers agenda? En ledtråd till svaret får vi när vi tittar på en interpellation som samma riksdagsledamot, Peter Persson (S), ställde till Anders Borg för några dagar sedan. I interpellationen pekar Peter Persson bland annat på kopplingen mellan platt skatt och satanism. I vänlighetens namn ger han Anders Borg chansen att lugna de folkmassor som försatts i skräck över den av högerextremism och satanism influerade centerpolitiken.
Ibland är det svårt att förstå varför en regeringschef ser interpellationsdebatterna som den högsta och viktigaste formen av politiskt samtal. Eller hur var det nu?
Hur kommer det sig att interpellationsdebatter inte alltid är högst prioriterat på en statsministers agenda? En ledtråd till svaret får vi när vi tittar på en interpellation som samma riksdagsledamot, Peter Persson (S), ställde till Anders Borg för några dagar sedan. I interpellationen pekar Peter Persson bland annat på kopplingen mellan platt skatt och satanism. I vänlighetens namn ger han Anders Borg chansen att lugna de folkmassor som försatts i skräck över den av högerextremism och satanism influerade centerpolitiken.
Ibland är det svårt att förstå varför en regeringschef ser interpellationsdebatterna som den högsta och viktigaste formen av politiskt samtal. Eller hur var det nu?
söndag 13 januari 2013
Är Death Star verkligen en dum idé?
Det amerikanska medborgarförslag som föreslog byggandet av en "Death Star" fick inte gehör hos Vita huset. Obamas folk menar, i ett underhållande svar, att det vore alldeles för dyrt, att det inte är deras politik att spänga planeter och att det vore dumt att spendera så mycket pengar på en konstruktion som har en så kritisk brist (ni som sett de gamla filmerna vet vad som åsyftas).
Nu fick jag dock se en DN-nyhet som väcker funderingar. Världen är inte beredd på rymdhot som kan innebära att en annan himlakropp kan behöva förintas. En Death star är kanske ingen dum idé trots allt? Om jänkarna inte vill så kan EU finansiera ett sådant bygge, förslagsvis i Grekland eller Spanien där arbetstillfällena skulle behövas. Kan detta vara ett ämne att motionera om inför Folkpartiets landsmöte i höst?
lördag 7 juli 2012
Löfven kastar sten i glashus
I dagens almedalstal lovade Stefan Löfven att stärka äldreomsorgen och bygga ut förskolan. Tar man en snabb titt runtom i landet kan man konstatera att han är ute på tunn is. Det socialdemokratiska välfärdsbygget är inte vad det en gång var.
I Göteborg har det länge funnits ett kraftigt underskott på förskoleplatser. Ingen stadsdel klarar av att erbjuda förskoleplats inom fyra månader, vilket har fått Skolinspektionen att reagera. Sedan platsgarantin infördes 1995 har Göteborg inte lyckats uppfylla lagen mer än enstaka månader. Under hela denna period har landets näst största kommun haft socialdemokratiskt styre. Förskolan har varit utsatt för en flera decennier lång misskötsel i det socialdemokratiska skyltfönstret.
Tittar vi på landets fjärde största kommun ser det inte bättre ut. I Uppsala fanns det vid maktskiftet 2006 närmare 250 äldre som väntat i mer än tre månader på en plats på särskilt boende, trots biståndsbeslut. Först hösten 2011, efter fem års intensivt byggande, hade Alliansen helt lyckats bygga bort kön och alla äldre kunde erbjudas en plats inom tre månader från biståndsbeslutet. 250 äldre motsvarar det totala antalet äldre på särskilt boende i en genomsnittlig svensk kommun. Så många äldre fick alltså vänta mer än den lagstadgade gränsen på att få den äldreomsorg de behövde i en socialdemokratiskt styrd kommun.
Ingen kan förneka att Socialdemokraterna byggde upp den gemensamma välfärden under efterkrigstiden, men under de senaste åren har det sett annorlunda ut. När Löfven ber om väljarnas förtroende för att satsa på förskola och äldreomsorg bör väljarna tänka både en och två gånger på vad som har blivit resultatet i de kommuner där Socialdemokraterna på senare tid har haft ansvaret för utbyggnaden av välfärdstjänsterna. Resultatet är inte smickrande.
I Göteborg har det länge funnits ett kraftigt underskott på förskoleplatser. Ingen stadsdel klarar av att erbjuda förskoleplats inom fyra månader, vilket har fått Skolinspektionen att reagera. Sedan platsgarantin infördes 1995 har Göteborg inte lyckats uppfylla lagen mer än enstaka månader. Under hela denna period har landets näst största kommun haft socialdemokratiskt styre. Förskolan har varit utsatt för en flera decennier lång misskötsel i det socialdemokratiska skyltfönstret.
Tittar vi på landets fjärde största kommun ser det inte bättre ut. I Uppsala fanns det vid maktskiftet 2006 närmare 250 äldre som väntat i mer än tre månader på en plats på särskilt boende, trots biståndsbeslut. Först hösten 2011, efter fem års intensivt byggande, hade Alliansen helt lyckats bygga bort kön och alla äldre kunde erbjudas en plats inom tre månader från biståndsbeslutet. 250 äldre motsvarar det totala antalet äldre på särskilt boende i en genomsnittlig svensk kommun. Så många äldre fick alltså vänta mer än den lagstadgade gränsen på att få den äldreomsorg de behövde i en socialdemokratiskt styrd kommun.
Ingen kan förneka att Socialdemokraterna byggde upp den gemensamma välfärden under efterkrigstiden, men under de senaste åren har det sett annorlunda ut. När Löfven ber om väljarnas förtroende för att satsa på förskola och äldreomsorg bör väljarna tänka både en och två gånger på vad som har blivit resultatet i de kommuner där Socialdemokraterna på senare tid har haft ansvaret för utbyggnaden av välfärdstjänsterna. Resultatet är inte smickrande.
tisdag 26 juni 2012
Det hårresande resultatet av 70-talets omsorgspolitik
Under förmiddagen har jag läst några hårresande berättelser från tidiga 70-talet om föräldrar till funktionsnedsatta barn.
Flera mammor som önskar att läkarna låtit barnet dö eller till och med avlivat barnet, för både barnets och föräldrarnas skull.
En äldre kvinna som sköt sin utvecklingsstörda, vuxna son, då hon inte trodde att samhället skulle ta hand om honom när hon dog.
En mamma som tog livet av sig när hennes funktionsnedsatta son återvände efter en längre sjukhusvistelse och hon insåg att hon inte skulle orka ta hand om honom.
Ett par som på ålderns höst tog livet av sin utvecklingsstörde son och sedan begick självmord, för deras barns skull.
Vi har kommit ohyggligt långt sedan dess, framför allt i Sverige och det finns förhoppningsvis inte många svenska föräldrar som skulle resonera som de ovanstående. Men vi ska inte lura oss själva, det finns ohyggligt mycket kvar att göra.
Några uppenbara steg är mer resurser till och höjd kvalitet inom daglig verksamhet där det finns mycket kvar att arbeta med, tillgänglighet som diskrimineringsgrund, utveckling av särskolan, bättre möjlighet till riktiga anställningar etc. I ett fall går utvecklingen till och med bakåt, med Försäkringskassans hårdare riktlinjer för personlig assistans.
Så vi får gärna vara stolta över vad som har åstadkommits, men aldrig sluta arbeta med att öka tryggheten, självbestämmandet och självförverkligandet för de personer som inte haft samma tur med sina fysiska och mentala förutsättningar.
Flera mammor som önskar att läkarna låtit barnet dö eller till och med avlivat barnet, för både barnets och föräldrarnas skull.
En äldre kvinna som sköt sin utvecklingsstörda, vuxna son, då hon inte trodde att samhället skulle ta hand om honom när hon dog.
En mamma som tog livet av sig när hennes funktionsnedsatta son återvände efter en längre sjukhusvistelse och hon insåg att hon inte skulle orka ta hand om honom.
Ett par som på ålderns höst tog livet av sin utvecklingsstörde son och sedan begick självmord, för deras barns skull.
Vi har kommit ohyggligt långt sedan dess, framför allt i Sverige och det finns förhoppningsvis inte många svenska föräldrar som skulle resonera som de ovanstående. Men vi ska inte lura oss själva, det finns ohyggligt mycket kvar att göra.
Några uppenbara steg är mer resurser till och höjd kvalitet inom daglig verksamhet där det finns mycket kvar att arbeta med, tillgänglighet som diskrimineringsgrund, utveckling av särskolan, bättre möjlighet till riktiga anställningar etc. I ett fall går utvecklingen till och med bakåt, med Försäkringskassans hårdare riktlinjer för personlig assistans.
Så vi får gärna vara stolta över vad som har åstadkommits, men aldrig sluta arbeta med att öka tryggheten, självbestämmandet och självförverkligandet för de personer som inte haft samma tur med sina fysiska och mentala förutsättningar.
måndag 11 juni 2012
Lucka i moderata välfärdspolitiken
Moderaternas partisekreterare är åter i hetluften efter utspelet om att inrätta en oberoende välfärdsinspektion. Kritikerna menar att det moderata förslaget redan är på gång.
Det finns dock en skillnad mellan det förslag som regeringen är på väg att genomföra och det motförslag som Moderaterna nu presenterar: den välfärdsinspektion som regeringen föreslår ska även titta på andra delar av välfärden, medan Moderaternas enbart ska arbeta med äldreomsorgen.
Ser man till den kommunala omsorgsverksamheten är det särskilt två områden som exkluderas av Moderaterna och som förtjänar att lyftas fram: funktionshinderomsorgen, som utgör en stor del av den kommunala omsorgen, och HVB-hem, där de boende är oerhört utsatta och där omfattande brister och kränkningar avslöjas gång på gång.
Vad är anledningen till att Moderaterna vill exkludera dessa verksamheter från deras nya välfärdsinspektions tillsynsområde?
Det finns dock en skillnad mellan det förslag som regeringen är på väg att genomföra och det motförslag som Moderaterna nu presenterar: den välfärdsinspektion som regeringen föreslår ska även titta på andra delar av välfärden, medan Moderaternas enbart ska arbeta med äldreomsorgen.
Ser man till den kommunala omsorgsverksamheten är det särskilt två områden som exkluderas av Moderaterna och som förtjänar att lyftas fram: funktionshinderomsorgen, som utgör en stor del av den kommunala omsorgen, och HVB-hem, där de boende är oerhört utsatta och där omfattande brister och kränkningar avslöjas gång på gång.
Vad är anledningen till att Moderaterna vill exkludera dessa verksamheter från deras nya välfärdsinspektions tillsynsområde?
lördag 9 juni 2012
Viktig debatt om yrkesprogrammen
Igår skrev vänsterns Jonas Sjöstedt och Rosanna Dinamarca på DN Debatt om hur yrkesutbildningarna kan bli bättre anpassade för näringslivets behov. Idag kontrar moderaten Tomas Tobé med att Vänsterpartiets analys är felaktig.
båda artiklarna innehåller en del poänger. Tomas Tobé har självfallet helt rätt i att det har skett ett enormt systemskifte på nationell nivå, med fler undervisningstimmar i yrkesämnena, yrkeshögskola, yrkesvux etc. Han påpekar också mycket riktigt det paradoxala i att vänstern både vill dra ner på undervisningstimmarna i yrkesämnena och vilja stärka yrkeskompetsen hos eleverna.
Samtidigt har vänsterpartisterna en poäng i att det finns delar av kedjan som brister idag, framför allt på lokal nivå. Själv vill jag lyfta fram följande:
Vänsterpartiet är däremot ute och cyklar när det kommer till vilka åtgärder som är aktuella. Många av åtgärderna som behövs finns redan som alternativ i utbildningssystemet och många andra finns redan som goda lokala exempel:
båda artiklarna innehåller en del poänger. Tomas Tobé har självfallet helt rätt i att det har skett ett enormt systemskifte på nationell nivå, med fler undervisningstimmar i yrkesämnena, yrkeshögskola, yrkesvux etc. Han påpekar också mycket riktigt det paradoxala i att vänstern både vill dra ner på undervisningstimmarna i yrkesämnena och vilja stärka yrkeskompetsen hos eleverna.
Samtidigt har vänsterpartisterna en poäng i att det finns delar av kedjan som brister idag, framför allt på lokal nivå. Själv vill jag lyfta fram följande:
- Alldeles för många skolor har yrkesprogram som inte är uppdaterade. Utrustningen och kunskapen är föråldrad.
- Alldeles för många skolor har yrkeslärare som själva inte har färdigheterna som krävs i yrket. Lärare i matlagning 4 som inte har jobbat i ett riktigt restaurangkök och lärare i personbilsteknik som inte har arbetat med modern diagnostisk utrustning.
- Alldeles för ofta har eleverna praktik utan att få den utbildning som de skulle behöva - dels pga. att handledning ibland brister, men också pga. att praktikperioder ibland är för korta för att ge tid att lära sig något på riktigt.
- Alldeles för många arbetsgivare är inte intresserade av att ta sitt ansvar för färdigutbildningen. Jag har träffat många arbetsgivare som kräver att stat eller kommun ska finansiera hela anställningarna under första året på arbetsplatsen, trots att kollektivavtalen har färdigutbildningsvillkor och den potentielle arbetstagaren har en fullföljd yrkesutbildning.
- Alldeles för få elever går de yrkesinriktningar där det finns goda chanser till jobb och där arbetskraft behövs, exempelvis omsorg, plåtslageri, betongarbete etc.
Vänsterpartiet är däremot ute och cyklar när det kommer till vilka åtgärder som är aktuella. Många av åtgärderna som behövs finns redan som alternativ i utbildningssystemet och många andra finns redan som goda lokala exempel:
- Ett fjärde år som gymnasieingenjör och yrkeshögskoleutbildningarna kompletterar där yrkesprogrammen inte räcker till för att göra eleverna redo för färdigutbildning, men dessa behöver utökas.
- Gymnasieskolornas programråd behöver fungera så väl att utbildningarna hänger med och anpassas till arbetsgivarnas behov. Det ställer väldigt höga krav på skolledarna. Det är särskilt viktigt på kommunala gymnasieskolor som riskerar fastna i gamla hjulspår.
- Lokalt behöver man se till var de stora bristerna i utbildningsvolymen finns och sätta in insatser gemensamt, kommun och arbetsgivare. Genom marknadsföring, verksamhetsbesök, feriejobbsgaranti och liknande kan intresset ökas.
- Näringslivet måste inse att färdigutbildning alltid sker på arbetsplatser. Det ses som självklart att akademiker behöver en längre inskolning på en arbetsplats. Det är vanligt att en akademikerrekrytering inklusive inskolning budgeteras till en kostnad på en halv miljon, men elever från yrkesprogrammen förväntas vara fullt produktiva från dag 1. Det är självfallet inte realistiskt och med de allt vanligare färdigutbildningsvillkoren som skrivs in i kollektivavtalen så är det dags att näringslivet tar sitt ansvar. Jag är trött på att läsa om att byggindustrin saknar arbetskraft samtidigt som nyutbildade ungdomar från bygg- och anläggningsprogrammet inte får färdigutbilningsanställningar.
onsdag 6 juni 2012
Förtroendet för skolvalet är hotat
Gymnasiekullarna krymper de kommande åren, samtidigt som friskolorna blir allt fler och ansökningarna fortsätter att strömma in. Borgerliga politiker behöver fundera över hur friskolenedläggningar ska tacklas för att inte det folkliga stödet för friskolor och skolval raseras, på samma sätt som stödet för äldreomsorg i privat regi har gått i botten efter den senaste hösten.
För ett par veckor sedan rapporterade Ekot att inte ens hälften av Stockholms gymnasieskolor lyckas fylla hälften av sina platser. Förvisso är antalet platser ofta betydligt högre än vad skolan behöver för att kunna bedriva sin verksamhet, men faktum kvarstår att väldigt många fristående gymnasieskolor runtom i landet inte har tillräckligt många sökande för att fylla en klass. När kullarna fortsätter minska är den rimliga slutsatsen att de skolor som inte håller måttet och lyckas attrahera elever kommer att läggas ner - något som mycket väl kan vara positivt för utbildningskvaliteten.
Frågor som ändå behöver ställas är hur detta påverkar eleverna som går i de skolor som läggs ner och hur förtroendet för såväl friskolor som det fria skolvalet påverkas. När Folkuniversitetet meddelade att de skulle lägga ner en gymnasieskola i Norrköping under pågående termin väckte det stor uppståendelse. Att fristående skolor som inte lyckas attrahera tillräckligt med elever kommer att stängas ner är självklart - att det skedde mitt under en termin skrämde desto mer.
Det här är något som vi kommer att behöva vänja oss vid. Under de kommande fyra-fem åren kommer många fristående skolor stängas och ge plats för nya. När det sker mellan två läsår kommer det att väcka oro och irritation, men i de fall som det kommer att ske mitt under en termin kommer rädslan och otryggheten att bli desto större och reaktionerna desto kraftfullare.
En parallell kan dras till förtroendet för äldreomsorgen. För några veckor sedan presenterade Dagens Samhälle siffror från Kairos Future som visade på kraftigt sjunkande förtroende. På frågan "Jag litar på att äldreomsorgen kommer att ta hand om mig när jag behöver det" har andelen positiva svar minskat från 39 % 2008 till 27 % 2012.
Främst är det förtroendet för omsorgen i privat regi som har sjunkit, sannolikt på grund av den sk. Caremaskandalen. På frågan "Givet att vården är offentligt finansierad, så blir kvaliteten i vården generellt sett bättre om den drivs i privat regi eller offentlig regi" har andelen som trott på privat regi minskat från 27 % 2008 till 18 % 2012.
Människor vill gärna få välja, men privata aktörer i välfärden skrämmer. Välfärden förväntas vara trygg, så man vänder sig gärna till det offentliga för stabilitet när det börjar blåsa. Därmed har vi fortfarande inte kommit vidare från utförarstriderna från det tidiga 90-talet. Det fortsatta borgerliga reformarbetet av välfärden blir så mycket svårare när vi fortfarande inte har lyckats få ett stabilt förtroende för två decennier gamla reformer.
Vilka borgerliga skolpolitiker står beredda att hantera kommande friskolenedläggningar, så att förtroendet för friskolor och det fria skolvalet inte går samma väg som förtroendet för privata aktörer i äldreomsorgen?
För ett par veckor sedan rapporterade Ekot att inte ens hälften av Stockholms gymnasieskolor lyckas fylla hälften av sina platser. Förvisso är antalet platser ofta betydligt högre än vad skolan behöver för att kunna bedriva sin verksamhet, men faktum kvarstår att väldigt många fristående gymnasieskolor runtom i landet inte har tillräckligt många sökande för att fylla en klass. När kullarna fortsätter minska är den rimliga slutsatsen att de skolor som inte håller måttet och lyckas attrahera elever kommer att läggas ner - något som mycket väl kan vara positivt för utbildningskvaliteten.
Frågor som ändå behöver ställas är hur detta påverkar eleverna som går i de skolor som läggs ner och hur förtroendet för såväl friskolor som det fria skolvalet påverkas. När Folkuniversitetet meddelade att de skulle lägga ner en gymnasieskola i Norrköping under pågående termin väckte det stor uppståendelse. Att fristående skolor som inte lyckas attrahera tillräckligt med elever kommer att stängas ner är självklart - att det skedde mitt under en termin skrämde desto mer.
Det här är något som vi kommer att behöva vänja oss vid. Under de kommande fyra-fem åren kommer många fristående skolor stängas och ge plats för nya. När det sker mellan två läsår kommer det att väcka oro och irritation, men i de fall som det kommer att ske mitt under en termin kommer rädslan och otryggheten att bli desto större och reaktionerna desto kraftfullare.
En parallell kan dras till förtroendet för äldreomsorgen. För några veckor sedan presenterade Dagens Samhälle siffror från Kairos Future som visade på kraftigt sjunkande förtroende. På frågan "Jag litar på att äldreomsorgen kommer att ta hand om mig när jag behöver det" har andelen positiva svar minskat från 39 % 2008 till 27 % 2012.
Främst är det förtroendet för omsorgen i privat regi som har sjunkit, sannolikt på grund av den sk. Caremaskandalen. På frågan "Givet att vården är offentligt finansierad, så blir kvaliteten i vården generellt sett bättre om den drivs i privat regi eller offentlig regi" har andelen som trott på privat regi minskat från 27 % 2008 till 18 % 2012.
Människor vill gärna få välja, men privata aktörer i välfärden skrämmer. Välfärden förväntas vara trygg, så man vänder sig gärna till det offentliga för stabilitet när det börjar blåsa. Därmed har vi fortfarande inte kommit vidare från utförarstriderna från det tidiga 90-talet. Det fortsatta borgerliga reformarbetet av välfärden blir så mycket svårare när vi fortfarande inte har lyckats få ett stabilt förtroende för två decennier gamla reformer.
Vilka borgerliga skolpolitiker står beredda att hantera kommande friskolenedläggningar, så att förtroendet för friskolor och det fria skolvalet inte går samma väg som förtroendet för privata aktörer i äldreomsorgen?
Alkohol på äldreboenden en viktig signal
De har kunnat fatta sina egna beslut under ett helt liv, men plötsligt inskränks deras självbestämmande kraftigt. Servicen inte är på den nivå som den borde vara. Enkla men viktiga valmöjligheter som att få gå upp när man vill, lägga sig när man vill, ta en smörgås när man vill och liknande är inte etablerade idag, förmodligen lika mycket på grund av arbetssätt och attityd som på grund av resursbrist.
När det kommer till att som äldre få ta det där glaset vin till lördagsmiddagen är det däremot bara attityden som är hindret. Alkoholservering har enbart varit tillåtet vid enstaka, strikt avgränsade tillfällen eller efter ansökan och beviljande av serveringstillstånd, något som ställer höga krav på lokaler och verksamhet. Sedan fem dagar är lagen ändrad och numera finns det åtminstone inte några lagar som hindrar den som bor på ett äldreboende från att köpa den måltidsdryck som man vill ha. Nu återstår bara attityderna.
Det här angränsar till den större diskussionen om den framtida välfärdsfinansieringen och frågan om jämlik äldreomsorg kontra privat finansiering för tilläggstjänster. Det är självklart att alla ska ha tillgång till en grundnivå på omsorgen som uppfyller krav på värdighet, trygghet et cetera. Motståndet mot tilläggstjänster som snarare handlar om service är svårare att förstå. Den jämlika omsorgen hotas inte av möjligheten att köpa till fler promenader, fritidsaktiviteter, dessert efter maten och liknande - däremot gynnar det individens möjlighet att forma sin vardag utifrån sina egna önskemål. Under en hel livtid har individen själv kunnat besluta över sitt liv och göra sina val. Varför ska den beslutsrätten tas bort på ålderns höst? Men det ställer höga krav på politiker och myndigheter att garantera att den fastställda basnivån verkligen levererar den omsorg som alla äldre ska ha rätt att förvänta sig.
------
Apropå äldreomsorg är det glädjande att Socialstyrelsen vill att även kommuner ska behöva söka tillstånd för att bedriva äldreboenden (Sveriges Radio).
Det finns många kommunala boenden med stora problem, såväl med verksamheten som med lokalerna. Självklart ska även kommunala boenden tvingas leva upp till minimikraven. Dagens kommunala frikort är horribel.
När det kommer till att som äldre få ta det där glaset vin till lördagsmiddagen är det däremot bara attityden som är hindret. Alkoholservering har enbart varit tillåtet vid enstaka, strikt avgränsade tillfällen eller efter ansökan och beviljande av serveringstillstånd, något som ställer höga krav på lokaler och verksamhet. Sedan fem dagar är lagen ändrad och numera finns det åtminstone inte några lagar som hindrar den som bor på ett äldreboende från att köpa den måltidsdryck som man vill ha. Nu återstår bara attityderna.
Det här angränsar till den större diskussionen om den framtida välfärdsfinansieringen och frågan om jämlik äldreomsorg kontra privat finansiering för tilläggstjänster. Det är självklart att alla ska ha tillgång till en grundnivå på omsorgen som uppfyller krav på värdighet, trygghet et cetera. Motståndet mot tilläggstjänster som snarare handlar om service är svårare att förstå. Den jämlika omsorgen hotas inte av möjligheten att köpa till fler promenader, fritidsaktiviteter, dessert efter maten och liknande - däremot gynnar det individens möjlighet att forma sin vardag utifrån sina egna önskemål. Under en hel livtid har individen själv kunnat besluta över sitt liv och göra sina val. Varför ska den beslutsrätten tas bort på ålderns höst? Men det ställer höga krav på politiker och myndigheter att garantera att den fastställda basnivån verkligen levererar den omsorg som alla äldre ska ha rätt att förvänta sig.
------
Apropå äldreomsorg är det glädjande att Socialstyrelsen vill att även kommuner ska behöva söka tillstånd för att bedriva äldreboenden (Sveriges Radio).
Det finns många kommunala boenden med stora problem, såväl med verksamheten som med lokalerna. Självklart ska även kommunala boenden tvingas leva upp till minimikraven. Dagens kommunala frikort är horribel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)