När ska media syna spelet för gallerierna?

Mediebevakningen av socialdemokratins inre konflikter inför kongressen väcker frågan om i vilken utsträckning media idkar kritiskt tänkande.

Den stora striden, om man ska tro media, handlar om ifall S ska vilja ta krafttag mot ungdomsarbetslösheten eller jättekrafttag ungdomsarbetslösheten. Expressen rapporterar att Löfven är närmare bakläxa och att SSU Stockholm ställer sig bakom SSUs linje mot partiledningen, medan Aftonbladet rapporterar att Löfven är överkörd i konfliktfrågan.

"Striden" sätter strålkastarljuset på Socialdemokraternas önskade profilfråga inför valet, arbetslösheten, och flyttar fokus bort från akilleshälen välfärdsvinster, som utan tvivel är den riktiga och viktiga konfliktfrågan inför kongressen. Men det är osannolikt att det är överhuvudtaget finns en strid kring ungdomsarbetslösheten. Tvärtom framstår frågan som utvald som den fråga där kongressen ska få slå partiledningen - på ett sätt som partiledningen gynnas av. Om detta skriver Peter Akinder bra i Östran.

Det är ett skickligt regisserat spel inför media. Men kan man inte förvänta sig mer av erfarna journalister än att de okritiskt återger den vinkel inför kongressen som Löfvens strateger ber om? Vad är förklaringen till kvällspressens villighet att spela med och därmed bli en okritisk och medgörlig aktör i den socialdemokratiska mediekampanjen?

Vi kan inte vänta längre på Moderaterna

Vi kan inte vänta längre på Moderaterna i frågan om att göra bristande tillgänglighet till diskriminering i lagen. Folkpartiet borde göra upp med de andra partierna i riksdagen och se till att lagen kommer på plats. Om detta skriver jag idag tillsammans med Mathias Sundin i Motala & Vadstena Tidning.

----

Vi kan inte vänta längre på Moderaterna i frågan om att göra bristande tillgänglighet till diskriminering i lagen. Folkpartiet borde göra upp med de andra partierna i riksdagen och se till att lagen kommer på plats.

Folkpartiet har länge drivit att bristande tillgänglighet för funktionsnedsatta ska ses som diskriminering. Utvecklingen mot full delaktighet går alltför långsamt och en tydlig rättighetslagstiftning är därför nödvändig. Hindren är fortfarande många, hinder som även drabbar många äldre. Det kan handla om onödiga trappsteg, avsaknad av ljudslinga i receptioner och mycket annat som lätt kan avhjälpas om rätt perspektiv tillämpas från början.

I grunden ligger den obestridliga principen att personer med funktionsnedsättning har samma rätt som andra att fullt ut delta på alla livets områden. Rätten att inte utestängas på grund av kön, hudfärg eller i det här fallet fysisk förmåga är en mänsklig rättighet.

Vi sitter nu vid regeringsmakten men har ännu inte fått lagstiftningen på plats. Anledningen är att Moderaterna säger nej.

Den här frågan har varit på tapeten under många år och Sverige ligger långt efter andra länder. I USA infördes en liknande lagstiftning redan år 1990 och lagen förstärktes och utökades år 2008. Vid dessa två tillfällen var två Bush presidenter, och båda skrev under lagen. Kan republikanerna i USA, så kan väl Moderaterna i Sverige?

De farhågor som Moderaterna nu har, om stora kostnader, fanns också i USA och andra länder som infört liknande lagar. Farhågorna har kommit på skam, eftersom lagarna utformats på ett sätt som gör att de inte ställer orimliga krav eller tvingar någon i konkurs. Den amerikanska lagstiftningen har utvärderats flera gånger och visat just detta och att intäkterna till och med överstiger kostnaderna. Samtidigt som man kan se att tillgängligheten ständigt blir bättre.

2010 kom en utredning – med det talade namnet ”Bortom fagert tal” – med förslag på hur lagstiftningen skulle kunna se ut. Det som föreslås är att ”skäliga åtgärder” ska vidtas för att göra lokaler tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. I över 850 dagar har utredningen legat på regeringens bord utan att vi sett skymten av en lagstiftning.

Sverige ligger långt efter och det ansvaret vilar tungt på Moderaterna. Vi tvingas därför föreslå en drastisk åtgärd: Folkpartiet bör göra upp med de andra partierna i riksdagen som vill införa lagen. Vi kan inte se mellan fingrarna på diskriminering enbart på grund av Moderaternas obefogade oro för prislappen. Sammanhållningen i Alliansen är viktig, men det finns också gränser. Självfallet vill vi slippa göra upp utanför Alliansen, men nu går det inte att vänta längre.


Mathias Sundin (FP)
Ordförande för Folkpartiet i Östergötland

Daniel Andersson (FP)
Vice ordförande för Folkpartiet i Östergötland

Föräldraledighet - för vems skull?

Idag har Folkpartiet i Stockholms län haft årsmöte och beslutat att ta ställning för en tredje icke överlåtningsbar månad i föräldraförsäkringen. Detta har föranlett het debatt i sociala medier, en debatt kommer säkerligen att pågå fram till höstens landsmöte. 

Själv är jag försiktigt positiv till en tredje "pappamånad" - åtminstone tills jag hör de mer entusiastiska förespråkarna argumentera för det. 

Uttaget av föräldraledighet behöver bli mer jämlikt - framför allt sett till det genomsnittliga utfallet på nationell nivå. Jag är därför beredd att acceptera att ytterligare en månad inte tillåts överlåtas. Uttaget påverkar ansvar i hemmet och för VAB under en lång tid och därmed även löneutveckling, karriärsmöjligheter etc. för kvinnor. Kvinnors löner ligger efter männens redan från start, men det är framför allt i samband med det första barnet som kvinnors löner rasar i förhållande till männens, för att aldrig återhämta sig fullt ut. Detsamma gäller karriärsutveckling. Sambandet mellan barnafödande, försäkringsuttag och framtida ojämställdhet är obestidligt och ett stort samhällsproblem.

Jag vill inte se en lösning med fler icke överlåtningsbara månader, men uppenbarligen är varken jämställdhetsbonusar eller lönekartläggningar i närheten av tillräckligt effektivt - inte när det rör såhär djupa kulturella drag. Jag gillar inte att möjligheten att överlåta inskränks ytterligare, men i brist på realistiska alternativ är jag motvilligt beredd att acceptera det.

I detta läge är det oerhört provocerande när personer som kallar sig liberaler försöker framställa ett sådant utökat hinder som positivt i sig. Att förbudet mot att överföra ska ses som en valfrihetsreform. Att inskränkningen är ett rimligt pris för att likforma socialförsäkringssystemet. Att föräldraförsäkringen är till för föräldrarnas skull - inte barnens. Inskränkningen görs till något positivt, utan att det problematiseras kring effekten det har på familjer och det principiella i att staten blandar sig i hur familjer lägger sitt livspussel. Människors vardag förringas och systemen blir överordnade.

Jag inser behovet av verkningsfulla åtgärder för jämlikare löner och karriärsmöjligheter, även om metoderna kan smärta. Men när påstått liberala förespråkare använder argumentation som den ovanstående så blir det så oerhört mycket svårare att öppet ansluta mig till den linjen. Jag vill inte kopplas samman med dem eller deras värderingar.

I sossarnas Linköping är det tjockleken på föräldrarnas plånbok som avgör

Barns och ungdomars möjlighet att välja skola och inriktning ska bero på föräldrarnas ekonomiska situation. Det är konsekvensen av ett förslag som Socialdemokraterna har drivit i Linköpings kommun de senaste månaderna.

Bakgrunden är att skolskjutsreglerna utvidgades efter Alliansens valseger 2006, så att elever fick rätt till busskort vid val av skola som ligger mer än ett visst antal kilometer från hemmet, beroende på årskurs. Att det finns socioekonomiska skillnader i nyttjandet av skolvalet är känt, men i och med denna förändring så fanns det åtminstone inte längre några ekonomiska hinder för alla barn och ungdomar, oavsett bakgrund, att nyttja det fria skolvalet. Det är den reform som Socialdemokraterna nu vill rulla tillbaka.

Konsekvensen av förslaget är att det barn eller ungdom som vill välja en annan skola än hänvisningsskolan och som bor långt ifrån den valda skolan inte får rätt till busskort. Därmed måste familjen själva betala resorna eller stå för skjutsen. I praktiken vill Socialdemokraterna göra våra elevers valfrihet till en fråga om tjockleken på föräldrarnas plånbok, för att låna deras egen retorik.

Särskilt kännbart blir detta när det gäller de profilutbildningar som finns. På skolorna i främst innerstaden finns musikprofil, hockeyprofil, naturvetenskaplig profil, engelsk profil och dylikt. Dessa finns i huvudsak på 7-9-nivå men i något fall även på 4-6-nivå. Det tillhandahålls i första hand inte av friskolor, utan av de kommunala skolorna. Två kompisar med olika familjebakgrund från en yttre stadsdel, som vill börja i musikklasser tillsammans och antas, kommer kanske inte kunna börja tillsammans - på grund av att den enes föräldrar inte har råd att betala vad som krävs.

I de kommunala skolorna finns dessutom två nationella spetsutbildningar för årskurserna 7-9. Dessa är öppna för alla ungdomar i hela landet att söka - men kommer vara omöjliga för många ungdomar i stadens yttre stadsdelar och kransorter att tacka ja till.

Man skulle kunna tro att ett sånt här förslag borde ges en undanskymd plats i kommunikationen från ett parti som pratar mycket om klassklyftor och barnfattigdom, men icke. I måndags gick ett nytt pressmeddelande ut från Socialdemokraterna i vilket de påminner om sitt förslag från i höstas. I detta fall är det en del av en påstådd satsning på förskolan, där 22 miljoner ska gå till ökad personaltäthet. Av dessa miljoner ska sex miljoner komma från att valfriheten dras in - övriga sexton miljoner har man ännu ingen finansiering för. Något sammanhållet förslag finns alltså inte än, men man väljer ändå att skicka ut ett pressmeddelande med det här förslaget.

Socialdemokraterna har haft ett högt tonläge i barnfattigdomsdebatten, men deras politik talar emot deras retorik. I den nationella budgeten ansåg de sig ha ett utrymme att satsa på barnen - och valde att föreslå en höjning av barnbidraget istället för dn välbehövlig höjning av underhållsstödet. Som ett räkneexempel hade man kunnat nöja sig med en barnbidragshöjning på 50 kronor istället för föreslagna 100, och istället kunnat föreslå en höjning av underhållsstödet med 650 kronor - den förmodligen träffsäkraste åtgärden för att förbättra de ekonomiska villkoren för utsatta barn. Men satsningen på medelklassväljare gick före satsningen på fattiga barn. I Linköping ska rätten att välja skola och inriktning begränsas till de barn och ungdomar vars föräldrar kan betala.

Utsatta barn kan förvänta sig ett ivrigt stöd från Socialdemokraterna på tidningarnas debattsidor. I den förda politiken är situationen en helt annan. Jag blir uppriktigt ledsen av att se hur samvetslöst frågan om den jämlika skolan hanteras av ett parti som påstår sig värna solidaritet och jämlikhet. Det är skamligt.

Tack Björklund - nu är det upp till kommunerna

Jag har vid flera tillfällen sagt att regeringen under 2013 lär föreslå ett avskaffande av IUP i någon utsträckning och igår fick jag rätt. Äntligen kom beskedet från Jan Björklund att IUP och skriftliga omdömen försvinner från åk 6-9 och halveras till en gång per läsår för åk 1-5. För oss som regelbundet besöker skolor och pratar med lärare och rektorer har behovet av förändringen varit uppenbar. Lärarna har gått under av den ökade dokumentationen.

De individuella utvecklingsplanerna och sedan 2008 även de skriftliga omdömena har varit behjärtansvärda, men aldrig fullt ut börjat fungera som avsett. I vissa fall har de varit ett viktigt redskap i den formativa bedömningen. I andra fall en summativ slarvprodukt. Spridningen i tillämpning bekräftas i reaktionerna från lärare, där många jublar över beskedet men där vissa även oroar sig. På vissa skolor har IUP och skriftliga omdömen utformats till ett viktigt verktyg i den formativa bedömningen och i dialogen med elever och föräldrar, men också som stöd för planering av undervisning. I många andra skolor har de inneburit ett merarbete utan nytta. När nu betyg från årskurs 6 och fler nationella prov finns på plats, åtgärder som syftar till att säkra rättigheter och måluppfyllnad, finns det inte längre samma behov av att från staten styra upp hur dokumentationen ska gå till. Fokus har flyttats från medel till mål och skolorna har getts större makt att själva utforma sitt arbetssätt.

Skolpolitiker behöver ha insikten om att det viktiga arbetet sker på skolan. Det är lätt att hänge sig åt enkla systemlösningar på politisk nivå, men organisationskulturen och det lokala ledarskapet är avgörande för hur väl undervisningen kommer att fungera. Varje rektor behöver se till att dokumentation, framåtsyftande feedback etc. finns på dennes enhet. IUP-modellen kan vara ett sådant verktyg och det finns ingenting som hindrar att skolor som trivs med det arbetssättet fortsätter använda det, men det avgörande är att det är förankrat och genomsyrar arbetet. Annars är systemet till ingen nytta.

Björklunds besked igår var efterlängtat och kommer att ha stor effekt, men det finns därutöver mycket som kommunerna kan och behöver göra. I Linköpings kommun satsar Folkpartiet och Alliansen i år 5,5 miljoner på att se över hur lärarnas "pappersarbete" kan förbättras, exempelvis genom bättre IT-stöd och rutiner. Samtidigt får gymnasieskolorna en pott som avses användas till lärarsekreterare, något som kan vara ett sätt att ytterligare avlasta lärarna från uppgifter som inte är kopplade till undervisningen.

Lärarkåren har idag två huvudproblem. Det ena är arbetssituationen och det andra är statusen. I någon mån är frågorna självfallet sammanlänkade. Med Björklunds besked igår om IUP och de kommunala satsningar som görs så kommer arbetssituationen ta flera steg i rätt riktning. Statusen löses bäst genom högre lön och genom breda karriärssteg. Med regeringens omfattande stimulansmedel till karriärtjänsterna finns det ingen ursäkt för kommunerna att inte ta tag även i denna del av lärarkårens problem.

Nu återstår att se vad mer regeringens utredare Thomas Persson kommer fram till innan hans resultat ska överlämnas till regeringen vid halvårsskiftet.

Andra som skriver om detta

Lotta Edholm: Mer tid till undervisning

Rasmus Jonlund: Rätt sorts pappersarbete i skolan

Anna Lundberg: Förenklad administration för lärare välkomnas

Hur ser Moderaterna på lärarnas kompetensutveckling?

I morse presenterade Moderaternas Tomas Tobé partiets förslag om ett Lärarlyft 3 kring IT, eller Lär@rlyftet 3.0, som någon på kommunikationsavdelningen döpt det till. Tobé har en poäng i att digitaliseringen av skolan ligger efter, men ska en sådan satsning göras så ska den göras rätt.

Den fråga av störst principiell betydelse är finansieringen och jag har under förmiddagen utan resultat försökt få svar på hur Moderaterna ser på den frågan. Kommer lärarna få stå för utbildningskostnaderna själva, eller är Moderaterna redo att skjuta till pengar för att ett sådant lyft ska kunna genomföras?

Att frågan behöver ställas beror på hur Lärarlyftet I och II hanterats. När Lärarlyftet II lanserades valde regeringen att stå för finansieringen av själva utbildningskostnaderna, men inte för den tid som lärarna behövde lägga på utbildningen. Det var en rimlig inställning från staten i och med att det handlade om ordinarie högskoleutbildning, men i Linköping erbjöd vi ändå lärarna att komplettera sin behörighet genom att de gavs möjlighet att utbilda sig på arbetstid med en tjänstgöringsgrad på 80 %, medan 20 % behövde tas ut som tjänstledighet.

Hur ser Moderaterna på den delen av finansieringen när det kommer till Lärarlyftet III? Det handlar uppenbart om fortbildning för lärare som redan undervisar där man är behörig. Det vore horribelt att förvänta sig att denna typ av kompetensutveckling ska göras genom att lärare tar tjänstledigt - det om något är att skjuta läraryrkets attraktivitet i sank. Jag hoppas därför att Tomas Tobé snarast återkommer med ett besked om att Moderaterna är beredda att ordna offentlig finansiering av hela utbildningskostnaden, så att lärarna inte drabbas.

Det finns även anledning att fundera över perspektivet på satsningen. Ska IT tryckas in i skolan, eller ska man reflektera över i vilka situationer IT kan vara ett effektivt verktyg i pedagogiken? Det finns en övergängande risk att politikers moderniseringsiver leder till att teknologin överskuggar pedagogiken. Därmed blir detta ett politiskt projekt som stjälper mer än det hjälper undervisningen i klassrummet. Gärna digitalisering, men utifrån ett pedagogiskt perspektiv, inte ett tekniskt.

Socialdemokratin, migrationspolitiken och moralen

Upprördheten över helgens utspel från Billström/Moderaterna är med all anledning stor och språkbruket i kvällens Agenda framkallade illamående. Men det gjorde även reaktionerna från socialdemokrater i sociala medier. 

De socialdemokrater som klagar över Billströms brunhet bör ägna ett ögonblick åt att minnas Stefan Löfvens uttalande om att arbetskraftsinvandrare snor jobb, Illmar Reepalus och Morgan Johanssons förslag om andra klassens medborgarskap, Göran Perssons varningar för östeuropéers sociala turism, Barbro Holmbergs attacker mot de apatiska flyktingbarnen och Maj-Inger Klingvalls försvar av den uppenbart havererade Utlänningsnämnden.

Migrationspolitik är inte en gren i vilken socialdemokratin har uppvisat moralisk excellens. Det vore därför klädsamt om lite fler socialdemokratiska politiker kunde uppvisa någon form av intellektuell hederlighet med tillhörande självkritik.

---------------------

Utöver Billströms tal om volymer och flöden så är även förslaget om visumtvång för västra Balkan värt att uppmärksamma på nytt. Uppmärksammandet av femhundra år med romer i Sverige håller på att avrundas och arbetet pågår med en vitbok om övergrepp på romer i Sverige. Samtidigt driver Billström ett visumtvång som i praktiken enbart syftar till att hindra förföljda romer från att söka sig en fristad i Sverige. Jag har svårt att finna ord.

Regionfrågan och demokratin

Alla som följt regionfrågan i Östergötland vet att ansvarsöverföringen från länsstyrelsen och i förlängningen regionförstoringen inte riktigt går som på räls. En ansökan om att landstinget ska få överta det regionala utvecklingsansvaret är förvisso inlämnad, men framtiden är ändå oklar. Få medborgare utanför politiken ser det som någon större förlust. Det är en av dessa frågor som främst intresserar politiker och journalister och där diskussionen handlar mycket om beslutsprocesser, effekter på förvaltningsverksamheten och liknande.

Trots det så finns det anledning att hålla frågan vid liv. Ett av de främsta skälen är demokratisering.

Vägen från väljarna till den regionala utbildningspolitiken är idag oerhört lång. Både de beslut inom  regionutvecklingen som går via riksdag, regering och slutligen länsstyrelser och de beslut som fattas via kommuner, regionförbund och sedan deras fullmäktige och styrelser fattas oerhört långt ifrån väljarna. Regionpolitiken prövas i praktiken inte i allmänna val och medborgarnas möjlighet att utkräva ansvar när regionpolitiken misslyckas är därmed näst intill obefintlig.

I Östergötland är vi ännu inte eniga om hur det regionala utbildningsansvaret ska organiseras, varken efter valet 2014 eller på sikt. Jag hoppas och önskar att fler i länet är beredda att ta demokratiseringsaspekten på stort allvar och verka för att vi redan 2014 kan låta väljarna ta ställning till regionpolitiken i ett allmänt val. Det löser inte alla frågor kring beslutsprocesser och administrativa strukturer framöver, men det är en stor framgång för demokratin.

Konsten att skämma ut sig själv

Fredrik Reinfeldt väljer ofta att delegera besvarandet av interpellationer till någon av sina statsrådskollegor. Detta har upprört den socialdemokratiska riksdagsledamoten Peter Persson, som nu protesterar högljutt i Dagens Opinion.

Hur kommer det sig att interpellationsdebatter inte alltid är högst prioriterat på en statsministers agenda? En ledtråd till svaret får vi när vi tittar på en interpellation som samma riksdagsledamot, Peter Persson (S), ställde till Anders Borg för några dagar sedan. I interpellationen  pekar Peter Persson bland annat på kopplingen mellan platt skatt och satanism. I vänlighetens namn ger han Anders Borg chansen att lugna de folkmassor som försatts i skräck över den av högerextremism och satanism influerade centerpolitiken. 

Ibland är det svårt att förstå varför en regeringschef ser interpellationsdebatterna som den högsta och viktigaste formen av politiskt samtal. Eller hur var det nu?

Är Death Star verkligen en dum idé?

Det amerikanska medborgarförslag som föreslog byggandet av en "Death Star" fick inte gehör hos Vita huset. Obamas folk menar, i ett underhållande svar, att det vore alldeles för dyrt, att det inte är deras politik att spänga planeter och att det vore dumt att spendera så mycket pengar på en konstruktion som har en så kritisk brist (ni som sett de gamla filmerna vet vad som åsyftas).

Nu fick jag dock se en DN-nyhet som väcker funderingar. Världen är inte beredd på rymdhot som kan innebära att en annan himlakropp kan behöva förintas. En Death star är kanske ingen dum idé trots allt? Om jänkarna inte vill så kan EU finansiera ett sådant bygge, förslagsvis i Grekland eller Spanien där arbetstillfällena skulle behövas. Kan detta vara ett ämne att motionera om inför Folkpartiets landsmöte i höst?