Idag har Folkpartiet i Stockholms län haft årsmöte och beslutat att ta ställning för en tredje icke överlåtningsbar månad i föräldraförsäkringen. Detta har föranlett het debatt i sociala medier, en debatt kommer säkerligen att pågå fram till höstens landsmöte.
Själv är jag försiktigt positiv till en tredje "pappamånad" - åtminstone tills jag hör de mer entusiastiska förespråkarna argumentera för det.
Uttaget av föräldraledighet behöver bli mer jämlikt - framför allt sett till det genomsnittliga utfallet på nationell nivå. Jag är därför beredd att acceptera att ytterligare en månad inte tillåts överlåtas. Uttaget påverkar ansvar i hemmet och för VAB under en lång tid och därmed även löneutveckling, karriärsmöjligheter etc. för kvinnor. Kvinnors löner ligger efter männens redan från start, men det är framför allt i samband med det första barnet som kvinnors löner rasar i förhållande till männens, för att aldrig återhämta sig fullt ut. Detsamma gäller karriärsutveckling. Sambandet mellan barnafödande, försäkringsuttag och framtida ojämställdhet är obestidligt och ett stort samhällsproblem.
Jag vill inte se en lösning med fler icke överlåtningsbara månader, men uppenbarligen är varken jämställdhetsbonusar eller lönekartläggningar i närheten av tillräckligt effektivt - inte när det rör såhär djupa kulturella drag. Jag gillar inte att möjligheten att överlåta inskränks ytterligare, men i brist på realistiska alternativ är jag motvilligt beredd att acceptera det.
I detta läge är det oerhört provocerande när personer som kallar sig liberaler försöker framställa ett sådant utökat hinder som positivt i sig. Att förbudet mot att överföra ska ses som en valfrihetsreform. Att inskränkningen är ett rimligt pris för att likforma socialförsäkringssystemet. Att föräldraförsäkringen är till för föräldrarnas skull - inte barnens. Inskränkningen görs till något positivt, utan att det problematiseras kring effekten det har på familjer och det principiella i att staten blandar sig i hur familjer lägger sitt livspussel. Människors vardag förringas och systemen blir överordnade.
Jag inser behovet av verkningsfulla åtgärder för jämlikare löner och karriärsmöjligheter, även om metoderna kan smärta. Men när påstått liberala förespråkare använder argumentation som den ovanstående så blir det så oerhört mycket svårare att öppet ansluta mig till den linjen. Jag vill inte kopplas samman med dem eller deras värderingar.
Hej,
SvaraRaderaJag håller i rätt stor utsträckning med dig.
Det jag har svårt för i debatten är att det automatiskt ses som oerhört positivt att ledigheten delas 50/50, oavsett hur situationen ser ut eller varför det görs. Ytterligare något jag ser som ett stort problem i debatten är att det ofta framställs som om alla kvinnor vill dela 50/50 men inte vågar stå för det. När vi hävdar att vi ska fatta beslut över människors liv eftersom de själva inte vågar är vi inne på farligt vatten.