Resultatet av landsmötet

När jag dagen efter landsmötet summerar besluten känner jag mig glad och lite överraskad över ha fått igenom flera förslag. 

Ändringarna jag fick igenom var dessa:

1. En ny skrivning lades till om skolvalet: "För att underlätta skolvalet behövs tydlig information om skolornas kvalitet."
2. Gamla skrivningen om att "offentliga arbetsgivare" ska vara förebilder i att ge goda arbetsvillkor i kvinnodominerade yrken ändrades till att arbetsgivare i "offentligt finansierad verksamhet" ska vara goda förebilder. När kommuner och landsting upphandlar välfärdsverksamheter måste kvinnors anställningsvillkor ändå vara goda.
3. Mitt förslag till ny skrivning kring underhållsstöd gick igenom, trots motstånd från partistyrelse och utskott. ”Det statliga underhållsstödet är viktigt när en förälder saknar möjlighet att ta sin del av underhållet. En höjd nivå behövs för att förbättra villkoren för ekonomiskt utsatta barn och unga.”
4. Jag fick även denna formulering inskriven i programmet: ”Offentliga arbetsgivare ska vara förebilder i att anställa personer med funktionsnedsättning.”

Folkpartiet är en stor organisation och avståndet från medlem till partiledning kan tyckas oändligt, men det blir ändå uppenbart att man som medlem kan få till ändringar bara man försöker.

Utveckla valmöjligheten i skolvalet

Min tredje landsmötesmotion handlar om skolvalet. Välfärdsmarknadernas utformning är i mina ögon oerhört viktig för välfärdens utveckling. Det finns en stor potential, men det kan också lätt bli väldigt fel. Tyvärr är det kommunpolitiska intresset och kunnandet alltför lågt. Förhoppningsvis kan denna motion bidra till ett litet steg i rätt riktning.

Utveckla valmöjligheten i skolvalet
Förslag till beslut:
att i slutet av avsnitt 2.2.2 punkt 7 lägga till följande text:
“Tydlig information om skolors kvalitet ska underlätta för elever och föräldrar att välja de skolor där undervisningens kvalitet är som högst.”

Det fria skolvalet har skapat grogrund för nya pedagogiska lösningar, klassresor och ökad makt för den enskilde. Att stå upp för elevers och föräldrars rätt att välja skola är viktig liberal uppgift. Men samtidigt som vi står upp för valfrihet måste vi motverka skolmarknadens avarter och stänga dörren för systemfel.

Många medborgare förknippar tyvärr vinstdrivande privata aktörer med kvalitetsbrister. Det är en syn som behöver ändras. Först när valfriheten associeras till kvalitet kommer stödet för mångfald, oavsett driftsform, få en bred folklig förankring. Endast genom att åtgärda systembristerna kan rätten till valfrihet säkras för framtiden.

Ett viktigt utvecklingsområde för att skapa förtroende för skolvalet rör den valinformation som elever och föräldrar får inför valet av skola. Vi uppmanar föräldrar och elever att välja, men den valinformation som kommunerna tillhandahåller är ofta bristfällig avseende kvalitetsindikatorer. Vad har föräldrar och elever för reella alternativ att välja mellan? Ofta presenteras skolorna med presentationstexter och dylikt. Alltför sällan presenteras kvalitetssäkrade uppgifter över elevernas trivsel på varje skola, deras kunskapsutveckling under tiden på skolan, lärarnas utbildnings- och lönenivå och eventuella anmärkningar.

För att kvalitetssäkra skolvalet och skapa förtroende för mångfalden måste den typen av information finnas mer lättillgänglig och kvalitetssäkrad än vad som idag är fallet i de flesta kommuner.

Vinst i välfärden - vad vill väljarna egentligen?

Idag publicerade Demoskop en intressant artikel om väljarnas syn på vinst i välfärden. Vänstern hävdar att svenskarna är emot vinst i välfärden, men vad innebär vinstmotståndet i praktiken och hur viktigt är det för väljarna? Demoskop visar att bilden är mer komplicerad än vad vänstern framställer den.

Får väljarna välja mellan vinstförbud, begränsad vinst och fri vinst föredrar väljarna begränsad vinst. Bland borgerliga väljare ser man helst att den begränsningen görs genom att höga kvalitetskrav ska nås för att vinst ska få tas ut. Det är ett rimligt krav.

När frågan ställs om vad som är viktigt när det gäller grundskolan svarar 94 % att hög kvalitet är mycket viktigt. Endast 23 % (huvudsakligen vänsterpartister och vänstersossar, kan man anta) tycker att driftsformen är mycket viktig. Antagandet man kan göra är att väljarna därmed generellt oroar sig mer för kvaliteten hos fristående skolor.

När frågan ställs om vad som är de största orsakerna till kvalitetsbrister i grundskolan. Är det vinsterna? Nej, inte om man frågar väljarna. Det största problemet är stökiga klassrum. Därefter följer illa utbildade och underbetalda lärare, sociala problem hos eleverna, brist på resurser, brist på speciallärare, kommunaliseringen och för små resurser som tilldelas i de kommunala budgetarna. Driftsformen anses inte vara en av de viktigare orsakerna till kvalitetsbrister.

Den sista frågan är mycket talande. 26 % tycker att bristande politsk styrning är ett av de främsta skälen till grundskolans kvalitetsbrister. 25 % tycker att bristande kvalitet i kommunala skolor är ett av de främsta skälen. 15 % ser bristande kvalitet i friskolorna som ett av de främsta skälen till den bristande kvaliteten.

Vilka slutsatser kan man dra av detta? Att väljarna är oroade över kvaliteten är uppenbart. Att många är skeptiska till vinster när den frågeställningen isoleras från frågor om kvaliteten är också uppenbart och förståeligt. Men det är också uppenbart att man inte ser den frågan som särskilt viktig. Det finns många andra aspekter som väger mycket tyngre och det är här som ett politiskt ledarskap efterfrågas. Hur ska klassrummen bli trygga? Hur ska begåvade lärare kunna rekryteras? Hur ska de sociala problemen i samhället hanteras? Hur kan resurser skapas för fler speciallärare och specialpedagoger? Detta är frågor där Folkpartiet har intagit en tätposition och genomfört många reformer, men mycket återstår att göra - framför allt på kommunal nivå.

Folkpartiet behöver även fortsätta stå upp för mångfald och valfrihet inom välfärden och visa på hur det kan öka kvaliteten och nöjdheten med verksamheten. Men man behöver även inta en mer aktiv roll i att utveckla valfrihetsmodellerna.

När allt mer välfärdstjänster har upphandlats har kommunerna inte hängt med i uppföljningen. Med upphandling och avtal finns utmärkta möjligheter att inrätta ett systematiskt kvalitetsarbete med utgångspunkt i uppföljning. I Linköpings kommun har ett kvalitets- och uppföljningskontor för omsorgen startats upp under vintern. Det är ett exempel som fler kommuner bör ta efter.

Det behövs även bättre jämförelsetjänster och tydligare information för medborgarna som ska göra valen. Den som väljer skola ska inte kunna undgå att förstå vad valet innebär genom att man får ta del av tydliga jämförelser av undervisningskvalitet, trivsel och mycket annat. Behovet av tydligare information är särskilt viktig gentemot de samhälsgrupper där få idag väljer, bland annat pga. språkbarriärer. Men detta kräver även att nya mätmetoder, jämförelsetal och kvalitetssäkring av nyckeltal får en mer framträdande roll i det kommunala kvalitetsarbetet.

-------

Slutligen måste regeringens beslut idag om minskad adminstration för lärare uppmärksammas. Systematiskt kvalitetsarbete och dokumentation är bra, men lärarnas fokus måste fortfarande ligga på att undervisa eleverna - inte på att skriva om eleverna. Sättet som Björklund talade om frågorna under presskonferensen visar att regeringen är väl insatta i hur situationen ser ut på landets skolor och att fler offensiva förslag är att vänta.

I sossarnas Linköping är det tjockleken på föräldrarnas plånbok som avgör

Barns och ungdomars möjlighet att välja skola och inriktning ska bero på föräldrarnas ekonomiska situation. Det är konsekvensen av ett förslag som Socialdemokraterna har drivit i Linköpings kommun de senaste månaderna.

Bakgrunden är att skolskjutsreglerna utvidgades efter Alliansens valseger 2006, så att elever fick rätt till busskort vid val av skola som ligger mer än ett visst antal kilometer från hemmet, beroende på årskurs. Att det finns socioekonomiska skillnader i nyttjandet av skolvalet är känt, men i och med denna förändring så fanns det åtminstone inte längre några ekonomiska hinder för alla barn och ungdomar, oavsett bakgrund, att nyttja det fria skolvalet. Det är den reform som Socialdemokraterna nu vill rulla tillbaka.

Konsekvensen av förslaget är att det barn eller ungdom som vill välja en annan skola än hänvisningsskolan och som bor långt ifrån den valda skolan inte får rätt till busskort. Därmed måste familjen själva betala resorna eller stå för skjutsen. I praktiken vill Socialdemokraterna göra våra elevers valfrihet till en fråga om tjockleken på föräldrarnas plånbok, för att låna deras egen retorik.

Särskilt kännbart blir detta när det gäller de profilutbildningar som finns. På skolorna i främst innerstaden finns musikprofil, hockeyprofil, naturvetenskaplig profil, engelsk profil och dylikt. Dessa finns i huvudsak på 7-9-nivå men i något fall även på 4-6-nivå. Det tillhandahålls i första hand inte av friskolor, utan av de kommunala skolorna. Två kompisar med olika familjebakgrund från en yttre stadsdel, som vill börja i musikklasser tillsammans och antas, kommer kanske inte kunna börja tillsammans - på grund av att den enes föräldrar inte har råd att betala vad som krävs.

I de kommunala skolorna finns dessutom två nationella spetsutbildningar för årskurserna 7-9. Dessa är öppna för alla ungdomar i hela landet att söka - men kommer vara omöjliga för många ungdomar i stadens yttre stadsdelar och kransorter att tacka ja till.

Man skulle kunna tro att ett sånt här förslag borde ges en undanskymd plats i kommunikationen från ett parti som pratar mycket om klassklyftor och barnfattigdom, men icke. I måndags gick ett nytt pressmeddelande ut från Socialdemokraterna i vilket de påminner om sitt förslag från i höstas. I detta fall är det en del av en påstådd satsning på förskolan, där 22 miljoner ska gå till ökad personaltäthet. Av dessa miljoner ska sex miljoner komma från att valfriheten dras in - övriga sexton miljoner har man ännu ingen finansiering för. Något sammanhållet förslag finns alltså inte än, men man väljer ändå att skicka ut ett pressmeddelande med det här förslaget.

Socialdemokraterna har haft ett högt tonläge i barnfattigdomsdebatten, men deras politik talar emot deras retorik. I den nationella budgeten ansåg de sig ha ett utrymme att satsa på barnen - och valde att föreslå en höjning av barnbidraget istället för dn välbehövlig höjning av underhållsstödet. Som ett räkneexempel hade man kunnat nöja sig med en barnbidragshöjning på 50 kronor istället för föreslagna 100, och istället kunnat föreslå en höjning av underhållsstödet med 650 kronor - den förmodligen träffsäkraste åtgärden för att förbättra de ekonomiska villkoren för utsatta barn. Men satsningen på medelklassväljare gick före satsningen på fattiga barn. I Linköping ska rätten att välja skola och inriktning begränsas till de barn och ungdomar vars föräldrar kan betala.

Utsatta barn kan förvänta sig ett ivrigt stöd från Socialdemokraterna på tidningarnas debattsidor. I den förda politiken är situationen en helt annan. Jag blir uppriktigt ledsen av att se hur samvetslöst frågan om den jämlika skolan hanteras av ett parti som påstår sig värna solidaritet och jämlikhet. Det är skamligt.

Tack Björklund - nu är det upp till kommunerna

Jag har vid flera tillfällen sagt att regeringen under 2013 lär föreslå ett avskaffande av IUP i någon utsträckning och igår fick jag rätt. Äntligen kom beskedet från Jan Björklund att IUP och skriftliga omdömen försvinner från åk 6-9 och halveras till en gång per läsår för åk 1-5. För oss som regelbundet besöker skolor och pratar med lärare och rektorer har behovet av förändringen varit uppenbar. Lärarna har gått under av den ökade dokumentationen.

De individuella utvecklingsplanerna och sedan 2008 även de skriftliga omdömena har varit behjärtansvärda, men aldrig fullt ut börjat fungera som avsett. I vissa fall har de varit ett viktigt redskap i den formativa bedömningen. I andra fall en summativ slarvprodukt. Spridningen i tillämpning bekräftas i reaktionerna från lärare, där många jublar över beskedet men där vissa även oroar sig. På vissa skolor har IUP och skriftliga omdömen utformats till ett viktigt verktyg i den formativa bedömningen och i dialogen med elever och föräldrar, men också som stöd för planering av undervisning. I många andra skolor har de inneburit ett merarbete utan nytta. När nu betyg från årskurs 6 och fler nationella prov finns på plats, åtgärder som syftar till att säkra rättigheter och måluppfyllnad, finns det inte längre samma behov av att från staten styra upp hur dokumentationen ska gå till. Fokus har flyttats från medel till mål och skolorna har getts större makt att själva utforma sitt arbetssätt.

Skolpolitiker behöver ha insikten om att det viktiga arbetet sker på skolan. Det är lätt att hänge sig åt enkla systemlösningar på politisk nivå, men organisationskulturen och det lokala ledarskapet är avgörande för hur väl undervisningen kommer att fungera. Varje rektor behöver se till att dokumentation, framåtsyftande feedback etc. finns på dennes enhet. IUP-modellen kan vara ett sådant verktyg och det finns ingenting som hindrar att skolor som trivs med det arbetssättet fortsätter använda det, men det avgörande är att det är förankrat och genomsyrar arbetet. Annars är systemet till ingen nytta.

Björklunds besked igår var efterlängtat och kommer att ha stor effekt, men det finns därutöver mycket som kommunerna kan och behöver göra. I Linköpings kommun satsar Folkpartiet och Alliansen i år 5,5 miljoner på att se över hur lärarnas "pappersarbete" kan förbättras, exempelvis genom bättre IT-stöd och rutiner. Samtidigt får gymnasieskolorna en pott som avses användas till lärarsekreterare, något som kan vara ett sätt att ytterligare avlasta lärarna från uppgifter som inte är kopplade till undervisningen.

Lärarkåren har idag två huvudproblem. Det ena är arbetssituationen och det andra är statusen. I någon mån är frågorna självfallet sammanlänkade. Med Björklunds besked igår om IUP och de kommunala satsningar som görs så kommer arbetssituationen ta flera steg i rätt riktning. Statusen löses bäst genom högre lön och genom breda karriärssteg. Med regeringens omfattande stimulansmedel till karriärtjänsterna finns det ingen ursäkt för kommunerna att inte ta tag även i denna del av lärarkårens problem.

Nu återstår att se vad mer regeringens utredare Thomas Persson kommer fram till innan hans resultat ska överlämnas till regeringen vid halvårsskiftet.

Andra som skriver om detta

Lotta Edholm: Mer tid till undervisning

Rasmus Jonlund: Rätt sorts pappersarbete i skolan

Anna Lundberg: Förenklad administration för lärare välkomnas

Hur ser Moderaterna på lärarnas kompetensutveckling?

I morse presenterade Moderaternas Tomas Tobé partiets förslag om ett Lärarlyft 3 kring IT, eller Lär@rlyftet 3.0, som någon på kommunikationsavdelningen döpt det till. Tobé har en poäng i att digitaliseringen av skolan ligger efter, men ska en sådan satsning göras så ska den göras rätt.

Den fråga av störst principiell betydelse är finansieringen och jag har under förmiddagen utan resultat försökt få svar på hur Moderaterna ser på den frågan. Kommer lärarna få stå för utbildningskostnaderna själva, eller är Moderaterna redo att skjuta till pengar för att ett sådant lyft ska kunna genomföras?

Att frågan behöver ställas beror på hur Lärarlyftet I och II hanterats. När Lärarlyftet II lanserades valde regeringen att stå för finansieringen av själva utbildningskostnaderna, men inte för den tid som lärarna behövde lägga på utbildningen. Det var en rimlig inställning från staten i och med att det handlade om ordinarie högskoleutbildning, men i Linköping erbjöd vi ändå lärarna att komplettera sin behörighet genom att de gavs möjlighet att utbilda sig på arbetstid med en tjänstgöringsgrad på 80 %, medan 20 % behövde tas ut som tjänstledighet.

Hur ser Moderaterna på den delen av finansieringen när det kommer till Lärarlyftet III? Det handlar uppenbart om fortbildning för lärare som redan undervisar där man är behörig. Det vore horribelt att förvänta sig att denna typ av kompetensutveckling ska göras genom att lärare tar tjänstledigt - det om något är att skjuta läraryrkets attraktivitet i sank. Jag hoppas därför att Tomas Tobé snarast återkommer med ett besked om att Moderaterna är beredda att ordna offentlig finansiering av hela utbildningskostnaden, så att lärarna inte drabbas.

Det finns även anledning att fundera över perspektivet på satsningen. Ska IT tryckas in i skolan, eller ska man reflektera över i vilka situationer IT kan vara ett effektivt verktyg i pedagogiken? Det finns en övergängande risk att politikers moderniseringsiver leder till att teknologin överskuggar pedagogiken. Därmed blir detta ett politiskt projekt som stjälper mer än det hjälper undervisningen i klassrummet. Gärna digitalisering, men utifrån ett pedagogiskt perspektiv, inte ett tekniskt.

Viktig debatt om yrkesprogrammen

Igår skrev vänsterns Jonas Sjöstedt och Rosanna Dinamarca på DN Debatt om hur yrkesutbildningarna kan bli bättre anpassade för näringslivets behov. Idag kontrar moderaten Tomas Tobé med att Vänsterpartiets analys är felaktig.

båda artiklarna innehåller en del poänger. Tomas Tobé har självfallet helt rätt i att det har skett ett enormt systemskifte på nationell nivå, med fler undervisningstimmar i yrkesämnena, yrkeshögskola, yrkesvux etc. Han påpekar också mycket riktigt det paradoxala i att vänstern både vill dra ner på undervisningstimmarna i yrkesämnena och vilja stärka yrkeskompetsen hos eleverna.

Samtidigt har vänsterpartisterna en poäng i att det finns delar av kedjan som brister idag, framför allt på lokal nivå. Själv vill jag lyfta fram följande:

• Alldeles för många skolor har yrkesprogram som inte är uppdaterade. Utrustningen och kunskapen är föråldrad.
• Alldeles för många skolor har yrkeslärare som själva inte har färdigheterna som krävs i yrket. Lärare i matlagning 4 som inte har jobbat i ett riktigt restaurangkök och lärare i personbilsteknik som inte har arbetat med modern diagnostisk utrustning.
• Alldeles för ofta har eleverna praktik utan att få den utbildning som de skulle behöva - dels pga. att handledning ibland brister, men också pga. att praktikperioder ibland är för korta för att ge tid att lära sig något på riktigt.
• Alldeles för många arbetsgivare är inte intresserade av att ta sitt ansvar för färdigutbildningen. Jag har träffat många arbetsgivare som kräver att stat eller kommun ska finansiera hela anställningarna under första året på arbetsplatsen, trots att kollektivavtalen har färdigutbildningsvillkor och den potentielle arbetstagaren har en fullföljd yrkesutbildning.
• Alldeles för få elever går de yrkesinriktningar där det finns goda chanser till jobb och där arbetskraft behövs, exempelvis omsorg, plåtslageri, betongarbete etc.

Vänsterpartiet är däremot ute och cyklar när det kommer till vilka åtgärder som är aktuella. Många av åtgärderna som behövs finns redan som alternativ i utbildningssystemet och många andra finns redan som goda lokala exempel:

• Ett fjärde år som gymnasieingenjör och yrkeshögskoleutbildningarna kompletterar där yrkesprogrammen inte räcker till för att göra eleverna redo för färdigutbildning, men dessa behöver utökas.
• Gymnasieskolornas programråd behöver fungera så väl att utbildningarna hänger med och anpassas till arbetsgivarnas behov. Det ställer väldigt höga krav på skolledarna. Det är särskilt viktigt på kommunala gymnasieskolor som riskerar fastna i gamla hjulspår.
• Lokalt behöver man se till var de stora bristerna i utbildningsvolymen finns och sätta in insatser gemensamt, kommun och arbetsgivare. Genom marknadsföring, verksamhetsbesök, feriejobbsgaranti och liknande kan intresset ökas.
• Näringslivet måste inse att färdigutbildning alltid sker på arbetsplatser. Det ses som självklart att akademiker behöver en längre inskolning på en arbetsplats. Det är vanligt att en akademikerrekrytering inklusive inskolning budgeteras till en kostnad på en halv miljon, men elever från yrkesprogrammen förväntas vara fullt produktiva från dag 1. Det är självfallet inte realistiskt och med de allt vanligare färdigutbildningsvillkoren som skrivs in i kollektivavtalen så är det dags att näringslivet tar sitt ansvar. Jag är trött på att läsa om att byggindustrin saknar arbetskraft samtidigt som nyutbildade ungdomar från bygg- och anläggningsprogrammet inte får färdigutbilningsanställningar.

Förtroendet för skolvalet är hotat

Gymnasiekullarna krymper de kommande åren, samtidigt som friskolorna blir allt fler och ansökningarna fortsätter att strömma in. Borgerliga politiker behöver fundera över hur friskolenedläggningar ska tacklas för att inte det folkliga stödet för friskolor och skolval raseras, på samma sätt som stödet för äldreomsorg i privat regi har gått i botten efter den senaste hösten.

För ett par veckor sedan rapporterade Ekot att inte ens hälften av Stockholms gymnasieskolor lyckas fylla hälften av sina platser. Förvisso är antalet platser ofta betydligt högre än vad skolan behöver för att kunna bedriva sin verksamhet, men faktum kvarstår att väldigt många fristående gymnasieskolor runtom i landet inte har tillräckligt många sökande för att fylla en klass. När kullarna fortsätter minska är den rimliga slutsatsen att de skolor som inte håller måttet och lyckas attrahera elever kommer att läggas ner - något som mycket väl kan vara positivt för utbildningskvaliteten.

Frågor som ändå behöver ställas är hur detta påverkar eleverna som går i de skolor som läggs ner och hur förtroendet för såväl friskolor som det fria skolvalet påverkas. När Folkuniversitetet meddelade att de skulle lägga ner en gymnasieskola i Norrköping under pågående termin väckte det stor uppståendelse. Att fristående skolor som inte lyckas attrahera tillräckligt med elever kommer att stängas ner är självklart - att det skedde mitt under en termin skrämde desto mer.

Det här är något som vi kommer att behöva vänja oss vid. Under de kommande fyra-fem åren kommer många fristående skolor stängas och ge plats för nya. När det sker mellan två läsår kommer det att väcka oro och irritation, men i de fall som det kommer att ske mitt under en termin kommer rädslan och otryggheten att bli desto större och reaktionerna desto kraftfullare.

En parallell kan dras till förtroendet för äldreomsorgen. För några veckor sedan presenterade Dagens Samhälle siffror från Kairos Future som visade på kraftigt sjunkande förtroende. På frågan "Jag litar på att äldreomsorgen kommer att ta hand om mig när jag behöver det" har andelen positiva svar minskat från 39 % 2008 till  27 % 2012.

Främst är det förtroendet för omsorgen i privat regi som har sjunkit, sannolikt på grund av den sk. Caremaskandalen. På frågan "Givet att vården är offentligt finansierad, så blir kvaliteten i vården generellt sett bättre om den drivs i privat regi eller offentlig regi" har andelen som trott på privat regi minskat från 27 % 2008 till 18 % 2012.

Människor vill gärna få välja, men privata aktörer i välfärden skrämmer. Välfärden förväntas vara trygg, så man vänder sig gärna till det offentliga för stabilitet när det börjar blåsa. Därmed har vi fortfarande inte kommit vidare från utförarstriderna från det tidiga 90-talet. Det fortsatta borgerliga reformarbetet av välfärden blir så mycket svårare när vi fortfarande inte har lyckats få ett stabilt förtroende för två decennier gamla reformer.

Vilka borgerliga skolpolitiker står beredda att hantera kommande friskolenedläggningar, så att förtroendet för friskolor och det fria skolvalet inte går samma väg som förtroendet för privata aktörer i äldreomsorgen?

Välfärdsmarknader: en svår utmaning för borgerliga kommunpolitiker

Att välfärden har öppnats upp för en mångfald av utförare är en av de största borgerliga framgångarna under de senaste två decennierna. Men välfärdsmarknaderna uppvisar många barnsjukdomar, som betygsinflation och brister inom äldreomsorgen. En stor del av förklaringen ligger i hur incitamenten för utförarna ser ut. För att marknaderna ska kunna mogna och konkurrensen resultera i fortsatta kvalitetsförbättringar behöver en större del av kommunpolitikers arbete handla om att skapa rätt drivkrafter för utförarna, såväl offentliga som privata. 

Tyvärr saknar många kommunpolitiker och ledande kommuntjänstemän grundläggande förståelse för den situation som man har skapat. Om inte detta åtgärdas så hotas den framtida utvecklingen av valfrihet i välfärden och förtroendet för de valfrihetsreformer som redan genomförts.

Hur ser det ut idag? Inom skolan är intäkten per elev fast. De två sätt som finns för att öka vinsten är därmed att locka fler elever och att minska kostnaderna. Konsekvenserna har vi sett: elever har lockats genom glädjebetyg, speldatorer och glassiga foldrar. Tidigare har kostnaderna även kunnat pressas genom obehöriga lärare och otillräcklig elevhälsovård.

Inom äldreomsorgen är mycket upphandlat med garanterade volymer och fast ersättning. När intäkterna inte kan påverkas återstår bara kostnadspress, som ibland har åstadkommits genom kvalitetsförsämringar. Med bristfällig uppföljning och minimala ekonomiska risker för utförarna har det funnits starka ekonomiska incitament ­att slarva med kvaliteten på de äldres bekostnad.

För att vi ska kunna rikta de privata utförarnas innovationskraft mot kvalitetsutveckling är det av avgörande betydelse att kommunpolitiker utökar sin förståelse för vinstintressets betydelse. En omfokusering behöver göras från verksamhetsstyrning till marknadskorrigering.

Mycket kan göras på det nationella planet och mycket har redan gjorts. Till exempel innebär den nya skollagen en enorm förbättring på skolmarknaden och Folkpartiets förslag om en vård- och omsorgsinspektion är ett steg i rätt riktning. Men mycket behöver göras i kommunerna.

I skolan kan man förbättra materialet som eleverna får inför gymnasievalet, med mer information om elevers prestationer och elevers trivsel. Nya regler kan tas fram för hantering av nationella prov och rektorer kan ges i uppdrag att hårdare följa upp skillnader mellan nationella prov och betyg. Lotta Edholm har i Stockholm infört Stockholmsprovet för att minska betygsinflationen i grundskolan. Liknande prov runtom i landet kan vara ett värdefullt underlag även i valet av grundskola.

Kvalitetssäkring av betyg, relevanta jämförelser och lättillgänglig information till elever som ska göra sina val är viktiga kommunala reformer för att styra elever till de bästa skolorna och ge skolföretagen en drivkraft att förbättra undervisningen.

Inom äldreomsorgen finns stora fördelar i en övergång från LOU (Lagen om offentlig upphandling) till LOV (Lagen om valfrihetssystem) för särskilda boenden, även om LOV behöver finslipas. I och med LOV ökar utförarnas ekonomiska risk, vilket gör det viktigare för utförarna att hålla hög kvalitet.

Men även inom ramen för LOU kan man minska utförarnas nytta i att slarva med kvaliteten. Med bättre uppföljning kan brister upptäckas tidigare. Om det kompletteras med en fungerande omsorgsgaranti och en aktiv användning av viten så finns det mer för utförarna att förlora än vinna på kvalitetsförsämringar. De ekonomiska incitamenten flyttas från kvalitetsförsämring till kvalitetsförbättring.

De riskkapitalägda välfärdsaktörerna är förutsägbara. De går dit vinsterna finns. I kommunerna måste vi släppa tilltron till att fastställda kvalitetskriterier och avtalsformuleringar alltid leder till önskad verkan. Det är först när vi förstår och hanterar företagens drivkrafter som vi på allvar kommer att få se den kvalitetsutveckling som vi vet att de privata utförarna kan erbjuda.