Presentera aldrig utförare utan kvalitetsinformation

Jag medverkar i veckans nummer av Tidningen NU med en debattartikel om kvalitetsinformation i välfärden, en fråga som jag tidigare motionerat om till landsmötet. Det handlar om det horribla förfarandet där kommuner lämnar ut informationsblad, utförarkataloger och annan information som ska underlätta för medborgarna att göra sina val, utan att med ett ord nämna vilken kvalitet de olika utförarna erbjuder. Snacka om valfrihet på låtsas.

Sissela Kyle tog upp problemet i det avsnitt av Spanarna i P1 som sändes den 15 november. Såhär sa hon:

"När min mamma skulle få äldrevård blev hon presenterad en katalog med 113 aktörer, vårdföretag, som var villiga att sköta uppdraget. Det sätt som de beskriver sig på skulle jag säga är framtidsmeriterande: det är omvårdnad, respekt och vördad, och allt kommer bli så toppen om man bara väljer just det där aktiebolaget."

Här får hon en motfråga: "Men finns det nånstans där man kan kolla...?"

Sissela svarar:

"Exakt! Det skulle kunna tänka sig från den myndighet som delar ut den här katalogen. Så då frågar jag dem "Hörni, finns det något företag som skött sig väldigt bra?" Men de svarar att de inte får säga nånting, alla ska vara på lika villkor."

Hennes kollega i studion konstaterar:

"Det är ju inte valfrihet. [..] Kan man inte se någon skillnad på dem i katalogen så är det ju meningslöst."

Det är dags för valfrihetsvurmande kommunpolitiker att sjösätta reformer som ger valfrihet på riktigt.

Artikeln i Tidningen NU:

Presentera aldrig utförare utan kvalitetsinformation
Varför har en medborgare som ska välja hemtjänstutförare inte samma tillgång till kvalitetsinformation som en kund som ska köpa TV? Valet av utförare är så mycket viktigare, så hur kan vi tillåta att möjligheten att välja rätt är sämre?

Tillgång till kvalitetsinformation är en rättighetsfråga för den som ska välja. Men det handlar även om kvalitetssäkring. De vinstdrivande utförarna är förutsägbara: de går dit vinsterna finns. När uppföljningen varit bristfällig har det varit lönsamt att skarva på kvaliteten. En dusch mindre har ökat vinsten utan konsekvenser. Med tydlig kvalitetsinformation krävs istället god kvalitet för att få kunder och därmed intäkter.

I ett första steg bör alla kommuner med valfrihet inom hemtjänsten årligen mäta brukarnöjdheten och presentera den i exempelvis informationsfoldrar och på kommunens hemsida. Kommuner ska aldrig presentera utförarna och deras erbjudanden utan att samtidigt upplysa om kvaliteten.

Mångfalden av utförare i välfärden är en liberal framgång, men systemet uppvisar barnsjukdomar som kommunpolitiker behöver tackla. Det är bara genom att förstå företagens drivkrafter som vi kan göra dem till ett verktyg för kvalitetsutveckling. Det är bara genom att skapa fungerande kundvalsmodeller med kvalitet i fokus som vi kan vinna medborgarnas fulla förtroende för mångfald i välfärden.

Daniel Andersson
Vice ordförande, Folkpartiet i Östergötland

Vinst i välfärden - vad vill väljarna egentligen?

Idag publicerade Demoskop en intressant artikel om väljarnas syn på vinst i välfärden. Vänstern hävdar att svenskarna är emot vinst i välfärden, men vad innebär vinstmotståndet i praktiken och hur viktigt är det för väljarna? Demoskop visar att bilden är mer komplicerad än vad vänstern framställer den.

Får väljarna välja mellan vinstförbud, begränsad vinst och fri vinst föredrar väljarna begränsad vinst. Bland borgerliga väljare ser man helst att den begränsningen görs genom att höga kvalitetskrav ska nås för att vinst ska få tas ut. Det är ett rimligt krav.

När frågan ställs om vad som är viktigt när det gäller grundskolan svarar 94 % att hög kvalitet är mycket viktigt. Endast 23 % (huvudsakligen vänsterpartister och vänstersossar, kan man anta) tycker att driftsformen är mycket viktig. Antagandet man kan göra är att väljarna därmed generellt oroar sig mer för kvaliteten hos fristående skolor.

När frågan ställs om vad som är de största orsakerna till kvalitetsbrister i grundskolan. Är det vinsterna? Nej, inte om man frågar väljarna. Det största problemet är stökiga klassrum. Därefter följer illa utbildade och underbetalda lärare, sociala problem hos eleverna, brist på resurser, brist på speciallärare, kommunaliseringen och för små resurser som tilldelas i de kommunala budgetarna. Driftsformen anses inte vara en av de viktigare orsakerna till kvalitetsbrister.

Den sista frågan är mycket talande. 26 % tycker att bristande politsk styrning är ett av de främsta skälen till grundskolans kvalitetsbrister. 25 % tycker att bristande kvalitet i kommunala skolor är ett av de främsta skälen. 15 % ser bristande kvalitet i friskolorna som ett av de främsta skälen till den bristande kvaliteten.

Vilka slutsatser kan man dra av detta? Att väljarna är oroade över kvaliteten är uppenbart. Att många är skeptiska till vinster när den frågeställningen isoleras från frågor om kvaliteten är också uppenbart och förståeligt. Men det är också uppenbart att man inte ser den frågan som särskilt viktig. Det finns många andra aspekter som väger mycket tyngre och det är här som ett politiskt ledarskap efterfrågas. Hur ska klassrummen bli trygga? Hur ska begåvade lärare kunna rekryteras? Hur ska de sociala problemen i samhället hanteras? Hur kan resurser skapas för fler speciallärare och specialpedagoger? Detta är frågor där Folkpartiet har intagit en tätposition och genomfört många reformer, men mycket återstår att göra - framför allt på kommunal nivå.

Folkpartiet behöver även fortsätta stå upp för mångfald och valfrihet inom välfärden och visa på hur det kan öka kvaliteten och nöjdheten med verksamheten. Men man behöver även inta en mer aktiv roll i att utveckla valfrihetsmodellerna.

När allt mer välfärdstjänster har upphandlats har kommunerna inte hängt med i uppföljningen. Med upphandling och avtal finns utmärkta möjligheter att inrätta ett systematiskt kvalitetsarbete med utgångspunkt i uppföljning. I Linköpings kommun har ett kvalitets- och uppföljningskontor för omsorgen startats upp under vintern. Det är ett exempel som fler kommuner bör ta efter.

Det behövs även bättre jämförelsetjänster och tydligare information för medborgarna som ska göra valen. Den som väljer skola ska inte kunna undgå att förstå vad valet innebär genom att man får ta del av tydliga jämförelser av undervisningskvalitet, trivsel och mycket annat. Behovet av tydligare information är särskilt viktig gentemot de samhälsgrupper där få idag väljer, bland annat pga. språkbarriärer. Men detta kräver även att nya mätmetoder, jämförelsetal och kvalitetssäkring av nyckeltal får en mer framträdande roll i det kommunala kvalitetsarbetet.

-------

Slutligen måste regeringens beslut idag om minskad adminstration för lärare uppmärksammas. Systematiskt kvalitetsarbete och dokumentation är bra, men lärarnas fokus måste fortfarande ligga på att undervisa eleverna - inte på att skriva om eleverna. Sättet som Björklund talade om frågorna under presskonferensen visar att regeringen är väl insatta i hur situationen ser ut på landets skolor och att fler offensiva förslag är att vänta.

Löfven kastar sten i glashus

I dagens almedalstal lovade Stefan Löfven att stärka äldreomsorgen och bygga ut förskolan. Tar man en snabb titt runtom i landet kan man konstatera att han är ute på tunn is. Det socialdemokratiska välfärdsbygget är inte vad det en gång var.

I Göteborg har det länge funnits ett kraftigt underskott på förskoleplatser. Ingen stadsdel klarar av att erbjuda förskoleplats inom fyra månader, vilket har fått Skolinspektionen att reagera. Sedan platsgarantin infördes 1995 har Göteborg inte lyckats uppfylla lagen mer än enstaka månader. Under hela denna period har landets näst största kommun haft socialdemokratiskt styre. Förskolan har varit utsatt för en flera decennier lång misskötsel i det socialdemokratiska skyltfönstret.

Tittar vi på landets fjärde största kommun ser det inte bättre ut. I Uppsala fanns det vid maktskiftet 2006 närmare 250 äldre som väntat i mer än tre månader på en plats på särskilt boende, trots biståndsbeslut. Först hösten 2011, efter fem års intensivt byggande, hade Alliansen helt lyckats bygga bort kön och alla äldre kunde erbjudas en plats inom tre månader från biståndsbeslutet. 250 äldre motsvarar det totala antalet äldre på särskilt boende i en genomsnittlig svensk kommun. Så många äldre fick alltså vänta mer än den lagstadgade gränsen på att få den äldreomsorg de behövde i en socialdemokratiskt styrd kommun.

Ingen kan förneka att Socialdemokraterna byggde upp den gemensamma välfärden under efterkrigstiden, men under de senaste åren har det sett annorlunda ut. När Löfven ber om väljarnas förtroende för att satsa på förskola och äldreomsorg bör väljarna tänka både en och två gånger på vad som har blivit resultatet i de kommuner där Socialdemokraterna på senare tid har haft ansvaret för utbyggnaden av välfärdstjänsterna. Resultatet är inte smickrande.

Det hårresande resultatet av 70-talets omsorgspolitik

Under förmiddagen har jag läst några hårresande berättelser från tidiga 70-talet om föräldrar till funktionsnedsatta barn.

Flera mammor som önskar att läkarna låtit barnet dö eller till och med avlivat barnet, för både barnets och föräldrarnas skull.

En äldre kvinna som sköt sin utvecklingsstörda, vuxna son, då hon inte trodde att samhället skulle ta hand om honom när hon dog.

En mamma som tog livet av sig när hennes funktionsnedsatta son återvände efter en längre sjukhusvistelse och hon insåg att hon inte skulle orka ta hand om honom.

Ett par som på ålderns höst tog livet av sin utvecklingsstörde son och sedan begick självmord, för deras barns skull.

Vi har kommit ohyggligt långt sedan dess, framför allt i Sverige och det finns förhoppningsvis inte många svenska föräldrar som skulle resonera som de ovanstående. Men vi ska inte lura oss själva, det finns ohyggligt mycket kvar att göra.

Några uppenbara steg är mer resurser till och höjd kvalitet inom daglig verksamhet där det finns mycket kvar att arbeta med, tillgänglighet som diskrimineringsgrund, utveckling av särskolan, bättre möjlighet till riktiga anställningar etc. I ett fall går utvecklingen till och med bakåt, med Försäkringskassans hårdare riktlinjer för personlig assistans.

Så vi får gärna vara stolta över vad som har åstadkommits, men aldrig sluta arbeta med att öka tryggheten, självbestämmandet och självförverkligandet för de personer som inte haft samma tur med sina fysiska och mentala förutsättningar.

Viktig debatt om yrkesprogrammen

Igår skrev vänsterns Jonas Sjöstedt och Rosanna Dinamarca på DN Debatt om hur yrkesutbildningarna kan bli bättre anpassade för näringslivets behov. Idag kontrar moderaten Tomas Tobé med att Vänsterpartiets analys är felaktig.

båda artiklarna innehåller en del poänger. Tomas Tobé har självfallet helt rätt i att det har skett ett enormt systemskifte på nationell nivå, med fler undervisningstimmar i yrkesämnena, yrkeshögskola, yrkesvux etc. Han påpekar också mycket riktigt det paradoxala i att vänstern både vill dra ner på undervisningstimmarna i yrkesämnena och vilja stärka yrkeskompetsen hos eleverna.

Samtidigt har vänsterpartisterna en poäng i att det finns delar av kedjan som brister idag, framför allt på lokal nivå. Själv vill jag lyfta fram följande:

• Alldeles för många skolor har yrkesprogram som inte är uppdaterade. Utrustningen och kunskapen är föråldrad.
• Alldeles för många skolor har yrkeslärare som själva inte har färdigheterna som krävs i yrket. Lärare i matlagning 4 som inte har jobbat i ett riktigt restaurangkök och lärare i personbilsteknik som inte har arbetat med modern diagnostisk utrustning.
• Alldeles för ofta har eleverna praktik utan att få den utbildning som de skulle behöva - dels pga. att handledning ibland brister, men också pga. att praktikperioder ibland är för korta för att ge tid att lära sig något på riktigt.
• Alldeles för många arbetsgivare är inte intresserade av att ta sitt ansvar för färdigutbildningen. Jag har träffat många arbetsgivare som kräver att stat eller kommun ska finansiera hela anställningarna under första året på arbetsplatsen, trots att kollektivavtalen har färdigutbildningsvillkor och den potentielle arbetstagaren har en fullföljd yrkesutbildning.
• Alldeles för få elever går de yrkesinriktningar där det finns goda chanser till jobb och där arbetskraft behövs, exempelvis omsorg, plåtslageri, betongarbete etc.

Vänsterpartiet är däremot ute och cyklar när det kommer till vilka åtgärder som är aktuella. Många av åtgärderna som behövs finns redan som alternativ i utbildningssystemet och många andra finns redan som goda lokala exempel:

• Ett fjärde år som gymnasieingenjör och yrkeshögskoleutbildningarna kompletterar där yrkesprogrammen inte räcker till för att göra eleverna redo för färdigutbildning, men dessa behöver utökas.
• Gymnasieskolornas programråd behöver fungera så väl att utbildningarna hänger med och anpassas till arbetsgivarnas behov. Det ställer väldigt höga krav på skolledarna. Det är särskilt viktigt på kommunala gymnasieskolor som riskerar fastna i gamla hjulspår.
• Lokalt behöver man se till var de stora bristerna i utbildningsvolymen finns och sätta in insatser gemensamt, kommun och arbetsgivare. Genom marknadsföring, verksamhetsbesök, feriejobbsgaranti och liknande kan intresset ökas.
• Näringslivet måste inse att färdigutbildning alltid sker på arbetsplatser. Det ses som självklart att akademiker behöver en längre inskolning på en arbetsplats. Det är vanligt att en akademikerrekrytering inklusive inskolning budgeteras till en kostnad på en halv miljon, men elever från yrkesprogrammen förväntas vara fullt produktiva från dag 1. Det är självfallet inte realistiskt och med de allt vanligare färdigutbildningsvillkoren som skrivs in i kollektivavtalen så är det dags att näringslivet tar sitt ansvar. Jag är trött på att läsa om att byggindustrin saknar arbetskraft samtidigt som nyutbildade ungdomar från bygg- och anläggningsprogrammet inte får färdigutbilningsanställningar.

Välfärdsmarknader: en svår utmaning för borgerliga kommunpolitiker

Att välfärden har öppnats upp för en mångfald av utförare är en av de största borgerliga framgångarna under de senaste två decennierna. Men välfärdsmarknaderna uppvisar många barnsjukdomar, som betygsinflation och brister inom äldreomsorgen. En stor del av förklaringen ligger i hur incitamenten för utförarna ser ut. För att marknaderna ska kunna mogna och konkurrensen resultera i fortsatta kvalitetsförbättringar behöver en större del av kommunpolitikers arbete handla om att skapa rätt drivkrafter för utförarna, såväl offentliga som privata. 

Tyvärr saknar många kommunpolitiker och ledande kommuntjänstemän grundläggande förståelse för den situation som man har skapat. Om inte detta åtgärdas så hotas den framtida utvecklingen av valfrihet i välfärden och förtroendet för de valfrihetsreformer som redan genomförts.

Hur ser det ut idag? Inom skolan är intäkten per elev fast. De två sätt som finns för att öka vinsten är därmed att locka fler elever och att minska kostnaderna. Konsekvenserna har vi sett: elever har lockats genom glädjebetyg, speldatorer och glassiga foldrar. Tidigare har kostnaderna även kunnat pressas genom obehöriga lärare och otillräcklig elevhälsovård.

Inom äldreomsorgen är mycket upphandlat med garanterade volymer och fast ersättning. När intäkterna inte kan påverkas återstår bara kostnadspress, som ibland har åstadkommits genom kvalitetsförsämringar. Med bristfällig uppföljning och minimala ekonomiska risker för utförarna har det funnits starka ekonomiska incitament ­att slarva med kvaliteten på de äldres bekostnad.

För att vi ska kunna rikta de privata utförarnas innovationskraft mot kvalitetsutveckling är det av avgörande betydelse att kommunpolitiker utökar sin förståelse för vinstintressets betydelse. En omfokusering behöver göras från verksamhetsstyrning till marknadskorrigering.

Mycket kan göras på det nationella planet och mycket har redan gjorts. Till exempel innebär den nya skollagen en enorm förbättring på skolmarknaden och Folkpartiets förslag om en vård- och omsorgsinspektion är ett steg i rätt riktning. Men mycket behöver göras i kommunerna.

I skolan kan man förbättra materialet som eleverna får inför gymnasievalet, med mer information om elevers prestationer och elevers trivsel. Nya regler kan tas fram för hantering av nationella prov och rektorer kan ges i uppdrag att hårdare följa upp skillnader mellan nationella prov och betyg. Lotta Edholm har i Stockholm infört Stockholmsprovet för att minska betygsinflationen i grundskolan. Liknande prov runtom i landet kan vara ett värdefullt underlag även i valet av grundskola.

Kvalitetssäkring av betyg, relevanta jämförelser och lättillgänglig information till elever som ska göra sina val är viktiga kommunala reformer för att styra elever till de bästa skolorna och ge skolföretagen en drivkraft att förbättra undervisningen.

Inom äldreomsorgen finns stora fördelar i en övergång från LOU (Lagen om offentlig upphandling) till LOV (Lagen om valfrihetssystem) för särskilda boenden, även om LOV behöver finslipas. I och med LOV ökar utförarnas ekonomiska risk, vilket gör det viktigare för utförarna att hålla hög kvalitet.

Men även inom ramen för LOU kan man minska utförarnas nytta i att slarva med kvaliteten. Med bättre uppföljning kan brister upptäckas tidigare. Om det kompletteras med en fungerande omsorgsgaranti och en aktiv användning av viten så finns det mer för utförarna att förlora än vinna på kvalitetsförsämringar. De ekonomiska incitamenten flyttas från kvalitetsförsämring till kvalitetsförbättring.

De riskkapitalägda välfärdsaktörerna är förutsägbara. De går dit vinsterna finns. I kommunerna måste vi släppa tilltron till att fastställda kvalitetskriterier och avtalsformuleringar alltid leder till önskad verkan. Det är först när vi förstår och hanterar företagens drivkrafter som vi på allvar kommer att få se den kvalitetsutveckling som vi vet att de privata utförarna kan erbjuda.