Under förmiddagen har jag läst några hårresande berättelser från tidiga 70-talet om föräldrar till funktionsnedsatta barn.
Flera mammor som önskar att läkarna låtit barnet dö eller till och med avlivat barnet, för både barnets och föräldrarnas skull.
En äldre kvinna som sköt sin utvecklingsstörda, vuxna son, då hon inte trodde att samhället skulle ta hand om honom när hon dog.
En mamma som tog livet av sig när hennes funktionsnedsatta son återvände efter en längre sjukhusvistelse och hon insåg att hon inte skulle orka ta hand om honom.
Ett par som på ålderns höst tog livet av sin utvecklingsstörde son och sedan begick självmord, för deras barns skull.
Vi har kommit ohyggligt långt sedan dess, framför allt i Sverige och det finns förhoppningsvis inte många svenska föräldrar som skulle resonera som de ovanstående. Men vi ska inte lura oss själva, det finns ohyggligt mycket kvar att göra.
Några uppenbara steg är mer resurser till och höjd kvalitet inom daglig verksamhet där det finns mycket kvar att arbeta med, tillgänglighet som diskrimineringsgrund, utveckling av särskolan, bättre möjlighet till riktiga anställningar etc. I ett fall går utvecklingen till och med bakåt, med Försäkringskassans hårdare riktlinjer för personlig assistans.
Så vi får gärna vara stolta över vad som har åstadkommits, men aldrig sluta arbeta med att öka tryggheten, självbestämmandet och självförverkligandet för de personer som inte haft samma tur med sina fysiska och mentala förutsättningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar